Skivrecension: BWO - Fabricator

BWO - Fabricator

Jag får erkänna att jag nästan hade sparkat ut BWO från min lista av svenska favoritband. Nog för att jag gillade Halcyon Days när den kom, men jag förstod aldrig valet av singlar de gjorde från den. Ballad efter ballad efter ballad efter zzzzzzzzz. Halcyon Nights som kom sen var helt meningslös - bara singelremixar som man redan hade ytterligare ett varv. Förstasingeln från Fabricator Save My Pride var okej (men lite fantasilös) och när jag hörde Don't You Want Me-klonen Rhythm Drives Me Crazy så tyckte jag den var fantastisk live...men på skiva blev den ganska platt och jag höll verkligen på att förlora mitt intresse helt.
Lyckligtvis kom sedan vemodiga Let it Rain som växte för varje lyssning och jag började så sakta hoppas på att de skulle låta som de gjorde på Prototype igen...och minsan. Precis så blev det! Nästan. För nyhetens behag är väl kanske borta och kraven från mig är ju så mycket större nu än när Prototype kom, men jag för mig så tar BWO ett steg tillbaka och därmed också två steg framåt här.
Snabbt sammanfattat är den lite som en Alexander Bards Greatest Hits mixat i en stor mixer och utportionerat i 13 nya spår (vad Chariots of Fire gör på den här skivan också är obegripligt...de två The Attic-mixarna kan jag däremot leva med). Här finns nämligen låtar som gott kunde ha varit Alcazars nya singel (och även då en Alcazarcover som bekant) och här finns låtar som bär spår av både Army of Lovers och Midi, Maxi & Efti (!), medan texterna fortfarande genomsyras av Vacuums teknikkärlek. Allt är såklart fortfarande skamlöst kommersiellt och trallvänligt, men den här gången är dessutom stölderna snyggare och produktionen mer varierande. Kanske hade jag kunnat leva med lite mera vemod a' la Gone och Living in a Fantasy, men man kan ju inte få allt.
Om det är något som stör mig så är det dels att jag faktiskt börjat tröttna på Rolinskis röst... Jo, visst är han en söt pop-pojke och bandets motor live – men när allt han sjunger har ungefär samma röstläge (och ungefär samma känsla) så blir det lätt lite enformigt. Något som kanske hänger ihop med min andra invändning: vissa dagar orkar jag nämligen inte med skivan alls! I mina öron är nämligen Fabricator definitionen på en humörskiva, och när jag inte är på humör så fattar jag inte storheten i låtarna alls och trycker fram dem snabbare än snabbast i iPoden. Skumt, jag vet. Men det är dagens sanning.
De flesta dagar är dock Fabricator helt klart en BWO-skiva i Prototype-klass (om inte stundtals bättre) och jag hoppas de kommer att släppa lite mera partysinglar från den denna gången. Betyget blir fyra, stabila välsmakande popcorn (i alla fall de dagar jag är på humör för lättuggad popmusik) och vilka låtar jag mest rekommenderar följer här nedan.
Som slutkläm vill jag dock slå fast en sak. Benhårt. Trots en toppenskiva har BWO fortfarande inte lyckas göra en låt som jag älskar lika mycket som deras första singel Living in a Fantasy. Konstigt. Men sant.





Här är alla låtarna med individuella betyg!

1. Last Flight To San Francisco
En släkting till Prototypes öppningsnummer Sixteen Tons of Hardware drar igång Fabricator. Rolinski sjunger om kraschade discon och gammastrålar i en låt som lånar vibbar både från ABBA och James Bond-teman och som känns som själva definitionen på BWO-pop.



2. Give Me The Night
Det perfekta kärleksbarnet mellan Halcyon Days trallvänligare svensktoppspop och Prototypes tyngre, mera elektroniska ljudbild. Pure party.



3. Let It Rain
Jag älskar den här vemodiga midtempolåten med sina vattenljud. En av deras bästa singlar någonsin som växer för varje lyssning.



4. The Destiny Of Love & 16. The Destiny Of Love (The Attic Remix Radio Edit)
Balladen som ryktas bli deras nästa singel. Själv är jag väl ingen större fan vare sig av textrader som "Scorpio rising" eller av den här typen av smörballader i We Could Be Heroes-skolan, men när de inte är så många så kan jag åtminstone bli lite sista-dansen-är-en-tryckare-nostalgisk och till och med tycka det är helt okej.
En (The Attic) remix känns dessutom helt motiverad för en gångs skull eftersom det transformerar låten till en helt okej discodänga istället.



5. Gomenasai
Titeln betyder tydligen "Förlåt" på japanska, men det här är verkligen ingen låt som BWO behöver be om ursäkt för. Tvärtom. Det är förmodligen den låt som mest påminner om deras Melodifestivalsuccé Temple of Love och förmodligen en möjlig singel. Kalas.



6. We Should Be Dancing
Kärlek vid första öronkastet. En låt som kanske är mera Marrakech (min favoritlåt på Halcyon Days) än Temple of Love, men som garanterat skulle kunna ha framgång i melodifestivalen med sina snygga, tunga beats, sina kul ljud, sin roliga höjning och sin häftiga text om att vi borde dansa istället för att slåss. Skivans bästa låt i mina öron.



7. Stay with you again
Som ni förmodligen märkt om ni läst den här recensionen från början så är jag inte en man som vill ha mitt BWO i balladtempo…minst sagt…men det betyder inte att det här är en dålig låt egentligen. Faktum är att den är helt okej…lite i samma tempo som Obsession (BWO varianten, inte Army of Lovers varianten - och utan någon ytterligare jämförelse)…men jag kommer på mig själv med att trycka fram den allt oftare på iPoden.



8. Rhythm Drives Me Crazy
Ni har väl redan hört damfotbollslandslagets officiella låt? En lite tjatigare uppdatering av Don't You Want Me som ju Alcazar gjorde en roligare cover på i så fall.



9. Save My Pride & Save My Pride (The Attic Remix Radio Edit)
Och på tal om Alcazar - här är ännu en låt som BWO gör okej men Alcazar i mina öron gjorde bättre. The Attic-remixen är det inget större fel på, men det är exakt samma som var med på singeln vilket kanske känns lite trist.



10. Happiness
Nu snackar vi! Plötsligt dyker det upp något som låter helt annorlunda från allt annat på skivan. Plattans Rhythm Divine om man jämför med Prototype. Baktakt, hammondorgel (eller gör jag bort mig helt nu?), viskningar, robotröster, och ett gäng andra kluriga ljud resulterar i en midtempolåt med klar 60-talsfeeling. En liten smygfavorit jag tenderar att glömma bort mellan varven.



11. Hooked on the Danger
Det startar helt fantastiskt med ekon från 80talet och glider sedan över i något som påminner om låten European Psycho från Prototype (minus ABBA-slingan i den låten). Blir mest ihågkommen som låten där Marina Schiptjenko nämner albumtiteln i en liten 'prata'.



12. Concrete Jungle
Början lånar snyggt från Soft Cells Tainted Love, men sen hör jag snarare ekon från Army of Lovers-favoriten Lit de Parade.



13. Paradise On Mars
Någon som minns Orups My Earth Angel? Tänk att den låten fått barn ihop med We Could be Heroes eller (kanske ännu mera) Open Door och så är du ungefär i mål.



14. Chariots Of Fire
Var en grym inledning på förra skivan. Som avslutning här känns den bara felplacerad. Och gammal.

Please note that this review also is available in poorly, popcorny translated English.
Please support you artist - don't use torrents. Download your music leagally at for instance iTunes! Stödj dina favoritartister – använd inte torrents, utan ladda ned musiken lagligt från till exempel iTunes!