Filmrecension: Underbar och Älskad av Alla

Underbar och Älskad av Alla
Hannes Holm, Sverige

Alla ni som inte gillade På Smällen, det här kan vara en film för er!
Här är tjejen i huvudrollen återigen en klassisk vimsa som inte är speciellt framgångsrik på sitt jobb (för att underdriva) och dessutom hyfsat till åren (vilket alltså betyder knappt 40) för att vara kvinnlig huvudrollsinnehavare i en komedi! Mannen är återigen skitsnygg (och här pratar vi filmens-största-behållning-snygg – hur kan jag inte ha lagt mera märke till Nikolaj Coster-Waldau innan med hans CV? Men förmodligen blir det ändring på det nu med huvudrollen i amerikanska TV-serien New Amsterdam (regisserad av Lasse Hallström) på Fox i höst/vinter! - och så är han såklart ett svin. Här finns inga sunkiga, amerikanska kärnfamiljsvärderingar, utan parrelationer hycklas som överdrivet gulliga eller fyllda med charterresor (och knappast som ett alternativ till singellivet). Barn? Förvandlar människor till schemalagda stugsittare som missar nyårsfesten. Dessutom ackompanjeras allt av fantastiskt vackra Stockholmsvyer (den arbetslösa skådespelerskan i huvudrollen bor givetvis i en charmig lägenhet mitt i en pittoresk gränd i Gamla Stan), drifter med Dramaten och dess skådespelare (hade inte Bergman varit död kanske man trött det var hans rygg man såg) och den i svenska filmer numera alltid obligatoriska utlandsresan – denna gången till Wien.
Spring och se! Spring och se!
Okej.
Jag raljerar.
Det är faktiskt inte något större fel på allt det där ovan och berättelsen om Martina Haags självspelade alterego Bella som ljuger för att få en akrobatroll som Reine Brynolfssons (och jag måste skriva att han spelar sig själv med kul distans...även om det kan vara den tröttaste anmärkningen som alla verkar skriva i sina recensioner) tvillingsyrra är helt okej. Den har faktiskt bara ett stort fel enligt mig – den blir aldrig speciellt rolig.
Det är småmysigt, trivsamt, oändligt pinsamt stundtals och så kallat "träffsäkert" andra stunder…men det kommer aldrig några gapflabb, några oväntade vändningar, något som rör om och som får mig att känna att "Wow, vad kul att jag gick och såg precis den här filmen!". Fniss? Visst. Småskratt. Absolut. Men inte mera. Det lyfter helt enkelt aldrig från att vara "chickflick formulär 1A" och well…då rekommenderar jag nog fortfarande haschrökande popkulturrefererande heteronormativa amerikanska pro-life:are om någon vill ha skoj för 90 spänn i biofåtöljen ett tag till.