Filmrecension: Simpsons - Filmen

Simpsons - Filmen
David Silverman, USA

Ett tag kring 1994 när jag bodde i studentkorridor var jag helt besatt av Simpsons. Eller okej; min korridorspolare D var besatt av Simpsons och då blev jag det också. Minns hur vi satt limmade framför varje nytt avsnitt och hur jag satt och knåpade ihop skärmsläckarbilder i typ Paint med Simpsonsikoner jag laddade hem halva nätterna vid min allra första hem-PC. Försökte få tag i alla olika figurer som fanns – och redan då kändes det som det fanns oändligt många och som att serien hållit på ungefär hur länge som helst. Well. Nu HAR serien hållit på hur länge som helst, och jag har för länge, länge sedan gett upp att skaffa alla figurer, eller ens att se alla avsnitt. Man ser nåt då och då på trean och det är okej och så är det bra med det…men när jag sätter mig ned för att se första långfilmen så är jag ändå som hemma direkt när lilla Ralph ("I like men now! ") står och nynnar med i 2oth Century Fox trudelutten. Humorn i Simpson är nämligen inte den sortens humor som blir omodern, tvärtom, den känns istället märkligt modern med sina snabba, absurda smågrejer – en form som numera figurerar även i icke-animerade komediserier som tillexempel Scrubs och HIMYM.
Överföringen från halvtimmes TV-serie till en och en halvtimmes långfilm har dessutom gått över förväntan. Inte en död minut och en historia som hänger ihop och har ett lite lagom moraliserande budskap. I snabba drag blir Homer kär i en gris och lyckas i en kedja av händelser därefter förorena Springfield så myndigheterna stänger in stan i en stor glaskupa…och det är ändå bara början. Galet, genial och fruktansvärt roligt. Det är så mycket kul att jag har svårt att minnas allt efteråt; Barts obligatoriska tavelramsa i början som lyder "Du ska inte ladda ned den här filmen", Homers Spider-Pig (som var i trailern, men som jag fortfarande garvar åt), GreenDay som sjunker som Titanic, baren i Alska som heter Eski-Moes, Flanders härliga kommentar om sin yngste sons hår, hånglande poliser, Arnie som president (I became president to lead, not to read), dataspelet Grand Theft Walrus med en arg valross som knockar gulliga pingviner…och så den actionfyllda nakenscenen där man får se världens första tecknade gula snorre.
Så trots att man kanske borde hålla med om det Homer yttrar redan efter filmens inledande bioversion av Itchy & Scratchy (Varför ska jag betala för att se något på bio som jag kan se gratis på TV) så är jag hellre med på Maggies första (fast visst är det andra?) ord någonsin som hon yttrar under eftertexterna (ni får lista ut vilket det är själva). Simpsons fungerar nämligen utmärkt i 2D på bred duk och är långt mycket roligare än det mesta Disney (eller "a big corporation from hell", som Bart kallar det) fått ur sig på många år! Tröttnar Matt Groening på att göra TV-serien är han välkommen att bara ägna sig åt film. Då kanske jag återigen skulle kunna hinna se alla avsnitt också...
.