Stackars Plutt

Idag har jag bränt mig i solen.
Inte sådär "du är lite röd" bränt mig.
Inte heller sådär illa som "D får brännblåsor på öronen under biologiresan sista månaden i gymnasiet" bränt mig.
Utan mera "så som man brände sig på åttiotalet innan man fattade vad hudcancer och solskyddsfaktor var" bränt mig.
Fast mera Tant Gredelin än Röda Khmererna.
Mera jag-kommer-inte-kunna-sova-på-en-vecka bränt mig.

Ändå hade jag solskydd (i slutet med faktor 25).
Ändå brukar jag säga att "den bästa delen med mitt utseende är mina pigment - jag blir nämligen aldrig röd (yeah, right) och snabbt brun som fan"
Ändå var det långt mycket varmare idag än de tidigare dagarna (då man lättare borde bränt sig av misstag för man inte förstod hur stark solen var i den kalla vinden).
Ändå brände sig ingen annan i min närhet.

Men jag har i alla fall fått bada. Jag har träffat min kompis S och hennes badglada unge. Jag har druckit min iskalla pilsner med sommarens hittills bästa bok i hängmattan och inte frusit. Och jag ska strax käka grillspett och dricka rosévin - så varför klaga?

Kanske för att det gör så förbannat inihelvete ont, för att man inte kan fatta att man kunnat vara så jävla dum och bränna sig såhär eller för att jag förmodligen just idag skaffat mig en dödlig sjukdom.

PS. Jag VET att Emmynomineringarna är ute...I'm dying to discuss them here...men jag har semester så det får ta den tid det tar och jag har fått utlopp för min värsta "jag måste prata om dem"-panik med R1 och FF på telefon.