Sicko
Michael Moore, USA
Ikväll sänds Michael Moores Bowling for Columbine på SVT, filmen som - trots att hans Roger och Jag är bättre och trots att hans Farenheit911 vann Guldpalmen i Cannes - väl är den som mest förknippas med Moore. Helt klart en bra film som rekommenderas för den som mot förmodan ännu inte sett den, och som jag mest minns för de delar som tar fasta på hur amerikanerna hela tiden matas med skrämselpropaganda av sina medier.
I förra veckan såg jag i alla fall Michael Moores nya, kommande film Sicko (Är det olagligt att se filmer som man vet är olagligt uppladdade av någon annan på YouTube förresten? Min egen moral tillåter det hlet klart, men finns det någon jurist där ute som vet hur det förhåller sig?) som hade premiär i Cannes tidigare i år och...hm...welll...den här gången är jag inte lika imponerad.
Här ger sig Michael Moore sig på det amerikanska sjukvårdssystemet och via olika patienters berättelser får vi en inblick i ett system som går ut på att du A) måste vara försäkrad för att få vård överhuvudtaget och B) om du har en försäkring du betalat in en hel massa dollars till så finns det människors vars enda arbete är att hitta kryphål som gör att du ändå inte är berättigad till betalad vård. Som jämförelse åker Moore till Kanada, Frankrike och slutligen också Kuba, för att visa hur bra sjukvården fungerar på andra ställen i världen.
Nog för att jag nog tror att Mr Moore har befog att ge sig på det den amerikanska vården, och nog för att jag tror att det behövs och att filmen säkert kan få upp ögonen på många (eller åtminstone sätta press på en hel del personer), men det är mera det filmiska värdet på den här dokumentären som inte riktigt faller mig i smaken.
För där Bowling for Columbine var fylld av olika filmiska varianter (animationer, intervjuer, statistik, Moore tränger sig på makthavare och vapenförespråkare) känns nämligen Sicko tyvärr ganska lam. Några patienter, ett gäng människor i Frankrike och Kanada som får berätta hur galet bra sjukvården där fungerar – det kommer till och med hem en statligt betald hemhjälp och stryker mina kläder och laga min mat om jag vill ha fritid, utbrister en amerikanska bosatt i Paris - och så den lite småfåniga knorren på slutet då han vill bevisa att ångarna på Guantanamo (the terrorists of 9/11!) har bättre fri sjukvård än den vanliga amerikanska medborgaren – och därför plockar ihop ett gäng patienter i en båt och drar ut från Florida (förbi gränsvakterna) för att – såklart – bli nekade att ens komma i närheten av fångbasen (man ser den i bakgrunden).
Dessutom blir det alldeles för tydligt att försäkringsbolagen var medvetna om att Moore var på krigsstigen och därför stoppade alla sina anställda att tala med honom, när de enda personer vi träffar är före detta anställda och (framförallt) sjuka människor (som man kan misstänka är rätt missnöjda med sin tillvaro) och vi bara får besöka några få sjukhus (som säkert kan vara mediansjukhus...men skulle kunna vara the worst US has to offer för allt jag vet).
Nåväl, nog för att Michael Moore sedan sitt stora genombrott fått allt fler kritiker (och till och med en antiMoore-dokumentär gjord om sig själv) men jag har aldrig tillhört en av dem (även om jag kunde varit utan delen i den här filmen där Moore berättar att han är den anonyma donatorn av en stor summa pengar som gjorde att hustrun till hans främste kritiker kunde få vård, så mannen i fråga kunde fortsätta driva sin antiMoore-kampanj på nätet) och jag tycker som sagt att det trots allt säkert är väldigt viktigt att någon belyser hur kasst sjukvården fungerar i Staterna.
Jag hade bara sett att MM gjort det på ett mera spännande och mera "värt-hundra-spänn-för-en-biobiljett" sätt. Nu tror jag nog ni lugnt kan vänta med att se den tills den dyker upp i SVTs tablå om något/några år.
.
Fotnot: Läs en intressant artikel om filmens mottagande i Svenska Dagbladet HÄR.
Inlägg
-
6 kommentarer:
Du kanske bör lära dig skriva innan du ger dig på en recension, som för övrigt var ganska haltande. Kanske South Park faller dig bättre i smaken, de använder sig ju av animationer ganska flitigt.
Nu läste jag förvisso inte hela, jag slutade vid "högljuddare", herregud.
Okej.
Ja, det var ju konstruktiv kritik måste jag säga...
Jag antar att du anser att man måste gilla filmen? Och att du inte gillar South Park?
Men jag antar att du vet att Michael Moore använde sig just av South Park i sin film Bowling for Columbine? Och att han sedan rök ihop med South Parks båda skapare?
Annars får du jättegärna förklara vad du tycker var som mest haltande (du kom ju ganska långt ändå...även om jag tycker du gjorde helt rätt som slutade om det blev outhärdligt...men du ville ju ändå berätta om hur upprörd du blev, så då vore det skoj att förstå vad sm chockade dig mest) eftersom jag skriver en hel del recensioner både här och i olika tidningar och det finns alltid en strävan att bli bättre.
Och nej - att jag inte gillade filmen, men du gjorde det, räcker inte.
Du missade hela poängen med mitt inlägg, vilket i sig är ganska fascinerande då den var relativt tydlig. Ska du skriva recensioner måste du lära dig behärska det svenska språket först, annars kommer du aldrig bli tagen på allvar. Hur skulle det se ut som rescensenterna i dagspressen svänger sig med uttryck som t.ex. "lam". Folk som ö.h.t kommer på tanken att skriva "högljuddare" idiotförklarar jag utan pardon, tyvärr. Vidare sa jag varken att jag gillar Sicko eller att jag ogillar South Park, läs mitt inlägg en gång till. Jag menade att huruvida han använder animationer eller ej är totalt ovidkommande, de fyller ingen annan funktion än att lätta upp presentaionen av materialet, en dokumentär ska inte bedömas på såna triviala grunder.
Annars var det bra synpunkter, även om du tycks missa att Moore är en av världens bästa dokumentärfilmare, tillika provokatör, varför han t.ex. körde hela 9/11/Kuba-historien, som sett ur det perspektivet är fullkomligt genialiskt.
Okej.
Först behärskandet av svenska språket:
Jag beklagar användandet av högljuddare - jag hoppas du ändå förstod vad jag menade (eller hade förstått om du läst färdigt) - men tyvärr lär det inte vara det sista grammatiska fel du hittar om du läser mina texter.
Jag har en svag form av dyslexi, vilket jag är medveten om, plus att jag i mitt arbete skriver mest på engelska vilket har gjort min svenska sorgligt eftersatt. Det �r ingen ursäkt, men där har du lite av förklaringen.
Dessutom är jag ju inte är en professionell skribent som skriver kritik för en tidning - det här är en privat blogg där en civilingenjör som privatperson skriver ned sina tankar och idéer kring film, TV och musik för att på det sättet lära mig att bli en bättre skribent. Jag �r inte på något sätt proffs eller färdiglärd och har aldrig försökt låtsas vara det heller, och det är självklart fritt fram för dig att idiotförklara mig efter att ha läst det jag skrivit, lika mycket som det är upp till mig att idiotförklara dig efter två inlägg om jag skulle vilja.
Jag är dock inte så snabb i mina omdömen, utan tycker diskussionen är en av de roligaste aspekterna både med recenserandet och bloggandet i övrigt...även om det såklart är synd att min svenska skall vara det folk helst vill tala om. I alla fall…vidare:
"Du kanske bör lära dig skriva innan du ger dig på en recension" skriver du - men hur ska man då lära sig att skriva om man inte får göra det om och om igen och lära sig av sina misstag/succéer?
Menar du alltså att mina åsikter om filmen tappar i värde om jag inte skriver en perfekt svenska utan talspråksinslag i mitt övande mot att bli en bättre skribent? Att om jag inte kan uttrycka mig professionellt så ska jag hålla käften?
Att det språk som skriv i dagspress och kvällstidningar aldrig använder uttryck som lam när något år stillastående?
Kanske är det så...
Men min tes har varit att det viktiga hos en recensent är att följa sin egen röst och uttrycka sina åsikter på det sätt man känner bäst att man för fram hur man tycker på.
Kanske har jag fel, men man måste ju ha någon sorts ambition och det där har varit min.
Notera att det fortfarande inte försvarar felstavningar och grammatikfel, men skulle jag skriva för tidningar har jag ju lyckligtvis editorer som ser till att de mest dyslektiska (korrekt ord?) delarna försvinner och då slipper jag ju förhoppningsvis att bli idiotförklarad där.
Dessutom för man ju betalt då och kan därför fila, fundera och formulera sig lite längre än i en recension sammanfattad på tio minuter efter att man sett klart filmen…
För att avsluta min lilla språklåda så kan jag nog tyvärr inte lova att jag använder en adekvatare vokabulär än den jag vanligen använder när jag uttrycker mig i framtiden heller - även om jag skall tänka på mina adjektivformer. Om det sker på bekostnad av dig som läsare så får jag nog tyvärr ta den smällen. :(
Trist, för att diskutera själva filmen hade varit så mycket roligare!
Min poäng var att Sicko till skillnad fron Moores tidigare filmer just saknar den genialitet eller relevans som jag ansåg han haft tidigare. Jag tycker istället att han förvandlats till en ganska förutsägbar filmare som inte alls kan kallas världens bästa dokumentärfilmare längre - snarare en väldigt skicklig opinionsbildare och inget mer.
I Sicko har han en grundåsikt som han inte avviker en millimeter ifrån och som Europé (och hyfsat bekant med brittiska och franska sjukvårdssystemet) så har jag svårt att köpa den glorifiering som helt okritiskt presenteras som motvikt mot amerikansk sjukvård i filmen och samtidigt kalla det dokumentärt. Att de amerikanska sjukvårdsförsäkringsbolagen vägrade ställa upp är ju såklart inte Moores fel – men även deras helt uteblivna röster gör att jag tycker filmen får slagsida.
Jag saknar den Michael Moore som fanns i Roger & Jag - en dokumentär som inte har en enda animation vad jag minns, men som ändå bränner och stannar kvar länge. Och jag saknar den lekfullhet (där animationerna är ett exempel), de otaliga poänger som kastades fram och alla de olika infallsvinklarna som gjorde Bowling for Columbine till en sådan stor filmisk upplevelse.
Sicko är en okej film som provocerar de som bör provoceras och som säkert öppnar ögonen på många - men som svensk biobesökare hävdar jag fortfarande att filmen har stora brister. Som bioupplevelse är denna dokumentär inte alls i klass med många andra dokumentärer som gått upp på senare år, och däribland då Moores tidigare filmer.
Det är min åsikt och den står jag för. Om det sen gör mig till en idiot (i kombination med mitt sätt att förmedla det på) - tja, då antar jag att jag får ta det.
orka vara du, homo
Unimaginable, that' s particularly what I was seeking in requital for! You unprejudiced saved me alot of work
[IMG]http://www.sedonarapidweightloss.com/weightloss-diet/34/b/happy.gif[/IMG]
Skicka en kommentar