Igår tappade jag bort min ena handske på bussen...något jag varit helt uppriven och besatt över sedan dess. Dels på grund av att jag hade förlorat min favvojulklappsvante i lammskinn och dels för att jag är så vansinnigt tankspridd (och helt inne i min egen iPod-värld) numera att den förut så ordningsamme Oswald nästan helt försvunnit. Dessutom är det ju ungefär så mycket jag det kan bli att verkligen låta en sådan sak förstöra hela min dag.
I vilket fall var det en händelse som såg ut som en tanke att jag just igår - mitt i mitt hejdlösa obsessande över handsken och mina försök att nå Västtrafiks hittegods (bara ett tips: man kan inte ringa dem...man måste åka dit...mellan 10-17 på vardagar) så damp iallafall den här länken ned från min gode vän foto-Sara.
Det är ett litet foto/konstprojekt hon gjort, och jag fattar inte riktigt hur hon kunde träffa SÅ rätt just igår - men faktum är att jag blev lite lugnare och försöker numera tänka att min högerhandsvärmare kanske ligger någonstans bortåt Eketrägatan och en vacker dag blir fotat i ett lika vackert sammanhang som detta.
För övrigt tror jag efter en snabb genomläsning att bara just det här blogginlägget torde vara en anledning till åtskilliga terapitimmar. Jag tror jag ska hålla mig till att blogga om TV.
Inlägg
-
4 kommentarer:
Åh, jag vet hur det känns, jag kan också bli så där nästan besatt av försöka hitta igen sånt jag förlorat. Men vad du gör ge inte upp, envishet betalar sig. Genom att inte ge mig har jag hittar igen diverse grejer, armband, vantar, plånbok, mapp med noter tom en katt (engagerade en hel by).
Ett litet tips som kanske verkar lite dagisaktigt men som har varit bra för mig flera gånger: Sätt namn och tel nr i handskar, halsdukar, paraplyero annat löst. Folk är verkligen ärliga och hör av sig om dom bara har ett nummer.
Håller tummarna för att du hittar din handske, själv är jag nästan stamkund på hittegodsavdelningen.
Jag har tränat mig hårt i att inte gräma mig när jag tappar saker eller spiller saker eller ... klantar mig. Det är inte värt det. Numera räcker det med att tänka "Kan jag ändra det? (Nej) Hjälper det att jag ältar och grämer mig? (Nej)"
Men förlorad.nu var genialisk!
Två helt olika (men lika underbara) kommentarer.
Skulle själv behöva välja en av dem och inte plöja fram genom mittfåran (försöker låtsas som om jag inte bryr mig, men gör upp massa planer för hur jag kunde agerat i huvudet periodvis) som jag gör nu.
Tror jag ska försöka ramla förbi Västtrafiks hittegodsavdelning imorgon, och är de inte där så går jag förbi Nordstan och köper nya och sen ska jag försöka "göra en Micke".
Oh, jag fick också lite ångest nu. Förut var jag alltid världens mest ordningssamma och slarvade aldrig ens bort ett örhänge (och jag skulle nog ha fått panik om jag gjorde det). Men det funkar faktiskt att "göra en Micke". Som du vet gjorde jag det själv i somras när jag, efter en underbar Roskildefestival, blev bestulen på min handväska. Jag hade följande alternativ: bli bitter, förbannad och ledsen och låta det störa mitt liv eller acceptera situationen och göra det bästa av den. Jag valde alternativ nummer två. Men jag lider med dig och hoppas vant-kompisen kommer tillrätta!
Skicka en kommentar