Filmrecension: Nina Frisk

Nina Frisk
Maria Blom, Sverige

Nina är flygvärdinna med ett ständigt påklistrat leende. Både de eviga flygresorna och det påklistrade leendet hjälper henne att klara av att hennes morsa bor ihop med en alkoholist, att hennes farsa stack när hon var liten, att hennes nervvrak till bror har problem med sin rika och dominanta fru och att hon är ständigt singel som bara har sex onykter – och då gärna med gifta piloter. Så en dag träffar hon Marcus och hans son William och inser att det finns andra värden i livet.

Kanske var det mina höga förväntningar efter Masjävlar (som jag gillade, men inte dyrkade) som gör att jag blir såå besviken på Nina Frisk…för den här filmen lyckas nämligen inte fånga mig alls. Grundidén är väl bra, men det är någonting med själva utförande som jag inte riktigt köper.
Jo, jag förstår att Maria Blom nog vill visa på att många lever bakom fasader och i små lögnbubblor där de tror de har det bra, men när fasaden (nästan) aldrig krackelerar så känns det hela alldeles, alldeles för skådespelat för mig. Jag har jättesvårt att köpa Sofia Helins Nina rakt av för det hon gör hänger liksom inte ihop, och Gunilla Nyroos (som fått så mycket lovord på en del håll för den här rollen) känns förutom i filmens enda riktigt gripande scen - mammografiscenen - bara överspelad och konstlad. Jodå, jag säker på att den typen av kvinna finns i alldeles för många lägenheter runt om i världen…men för mig känns hon ändå bara som någon som spelar en sådan kvinna…hon ÄR inte den kvinnan.
Sven Ahlströms nervösa bror känns då något naturligare…fast hur Nina Poppes Marika någonsin skulle ha kunna gift sig med honom förblir däremot en gåt - och där tror jag mycket av problemen i filmen ligger.
Det är så många problem som ska tacklas (alkoholism, död, ensamstående med barn, singel över 30, otrohet, spända familjerelationer, misshandel) så man hinner aldrig få kompletta bilder av varför människorna är eller reagerar som de gör. Speciellt som filmen bara är 1.27 lång – något som jag vanligen skulle applådera, men här känns det inte som om Blom haft tid att berätta hela historien utan den bara slutar.
Allt för mycket känns bara konstlat. Ta till exempel scenen med en (smått lysande) Arja Saijonmaa. Det är bara helt overkligt att Nina plötsligt skulle reagera som hon gör där hur kass hon än mår. Det blir inte trovärdigt…och det finns flera sådana exempel genomgående i filmen…
Dessutom (och nu känner jag nästan att jag börjar bli för tjurig…men jag hade faktiskt hoppats på så mycket mer) känns en del repliker mer än lovligt 'lästa'…som "Jag vill ju vara här hela jag. Med dig." och de där meddelandena på telefonsvararen i början.
Finns här alltså ingenting bra då?
Jodå. Det här är inte "Se Upp För Dårarna"-dåligt, utan grundidén är som sagt bra, man ler vid flera tillfällen och många delar/scener känns var för sig helt okej (men som jag sagt innan funkar inte helheten). Daniel Götschenhjelm är söt som den ensamstående pappan och killen som spelar femårige Wilmer kan vara filmens mest trovärdiga skådis, vilket gör att man lite glömmer att scenerna med dem rakt igenom känns som en reklambroschyr för fastighetsägare i Hammarbyhamnen (mäklar-Marika får vid ett tillfälle säga att marknaden där är dålig just nu…förmodligen för att väga upp alla turistvyer).
Kanske var det mina höga förväntningar efter Masjävlar (och jag gillar verkligen Maria Blom som person…hon ger ett grymt sympatiskt intryck) som gör att jag blir såå besviken på Nina Frisk…eller också var det helt enkelt ingen bra film. Bättre lycka nästa gång!
.