Filmrecension: Happy Feet

Kejsarpingvinen Mumbles pappa råkar tappa bort honom som ägg, vilket leder till att Muble föds utan en av kejsarpingvinernas viktigaste egenskaper – han kan inte sjunga! Att han kan steppa och dansa har nämligen mindre betydelse när man ska imponera på honorna (och speciellt den skönsjungande Gloria) och när maten tryter för flocken så blir han utstött och syndabock. Med hjälp av några vänner bland de mindre Adeliepingvinerna bestämmer han sig för att ge sig ut på en resa till den förbjudna stranden för att lista ut vilka de här främlingarna är som tar all fisk.

Eftersom jag avskydde Pingvinresans förmänskligande (och hetronormiserande) av kejsarpingvinerna, så borde jag väl logiskt sett tycka att Disneyfieringen – den förmodade grunden till hela veganrörelsen – av samma djur i den här filmen är lika vidrigt…men nä. Inte alls. Kanske borde jag istället invända mot den klassiska storyn (kommer ni ihåg den där Skalmanhistorien mot mobbning i Bamse, där en svart kanin växte upp med vita och sedan drevs iväg och hamnade i en svart flock där en vit var mobbad?) och det självklara slutet…och samtidigt mumla något om "amerikansk film och deras lyckliga slut" och helst något i stil med "han skulle dött i djurparken så hade det varit verkligt och en BRA film"? Nope. Att korsa den tidigare nämnda franska naturfilmen med moderna musik och dansnummer a' la' Moulin Rouge (och dessutom dataanimera den) är nämligen helt genialt, och bara en mycket cynisk och tråkig person helt utan barnasinne kan genuint tycka illa om det här söta lilla inlägget i miljödebatten. Dessutom kan man tolka Mumbles lite efter sitt eget...jag och BB tänkte såklart på att vara bög...men det är helt öppet till vad man vill. Datanörd? Handikapp? Homo? You name it!
Nä, varför gnälla? Iistället sjunger jag lite för mig själv till Boogie Wonderland och försöker ta några små steppsteg utanför biografen. Ibland behövs det inte mer än så här. Tänk att en film med så mycket kyla och snö kan vara vinterns varmaste!
.