Snapphanar
Måns Mårlind & Björn Stein, SVT 25-27 december
När Nils Getings familj blir mördad av svenskar så bestämmer han sig för att ägna resten av sitt liv åt att hämnas. Han slår följe med snapphanarna Svart-Stina och Räddstor för att komma åt den svenska makthavaren Lejonhuvud – en man som inte bara låg bakom mordet på familjen Geting (och tusentals andra) utan som också försöker utrota alla snapphanar och som även konspirerar mot sin egen konung, Karl XI – och hans blivande hustru Hedvig Sparre.
Jag älskade snapphanarna när jag var mindre. Är man född i Blekinge får man förmodligen en lite större dos av den här delen av svensk(?) historia än resten av Sverige (eller fick alla spela snapphanepjäser i skolan?) och jag tyckte de här stridande bönderna var otroligt coola med sina armborst. Jag såg därför fram emot att SVT äntligen fått igenom en filmatisering av snapphaneperioden – ett projekt det snackats om i hur-många-år-som-helst (tror Dolph Lundgren var aktuell som snapphane under sin storhetstid) – och även om jag var lite skeptisk till Måns Mårlind och Björn Steins film "Storm" (en av de första filmer jag recenserade i år), så var det ju ändå ett ganska intressant val av ett par onekligen talangfulla regissörer…
…trist då att resultatet är en sådan besvikelse.
För hur mycket pengar det än pumpats in i det här SVT-projektet, hur många rikssvenska-talande skådespelare de (med olika mått av framgång) lärt tala skånska, hur snyggt det än ser ut och hur mycket Mårlind&Stein än sliter med att få detta till någon form av "Ivanhoe möter De Tre Musketörerna i jämställdhetens 2000tals-anda" - med upprepade slowmotionfilmade strider och slagsmål och starka kvinnor i en mansdominerad värld - så kan jag inte komma ifrån att det bara känns som ett mera påkostat avsnitt av fiaskosåpan "Riket".
Vad är det som gör att klyschan om att svenskar inte kan göra bra historiskt TV-drama (som inte är Bergmansvart eller buskis på Saltön) så ofta stämmer? Vi har ju en fantastiskt intressant historia…men hur många fantastiska svenska historiska filmer eller TV-program kan man räkna upp på rak arm? Är det verkligen så att det enda som skiljer USAs enorma framgångar på området stavas budget?
Jag tror inte det. Jag tror det stavas manus. Och möjligen underskattning av TV-publiken.
För varför tror man att vi svenskar nöjer oss med en rejält klyschig och förutsägbar historia bara för att man har fixat en del kända skådisar, tidstypiska kläder, lite action och snyggt foto?
Kanske för att många tyvärr gör det… Jag gör det däremot inte.
Ett bra manus med finess, överraskningar och en gnutta humor skulle kanske ha fått mig att tänka annorlunda, men nu kommer jag aldrig in i historien eller orkar engagera mig i någon av de allvarliga karaktärerna med de tidstypiskt fåniga namnen. Jag skruvar istället på mig i stolen för varje Hollywoodsk standardklyscha som radas upp i de fejkade skånska skogarna. Jag fnissar generat när Tuva Novotnys adelsdam på tre sekunder hoppar över till snapphanarnas sida, bara för att hon sett Anders Ekborgs (för övrigt en av de få skådespelare vars rollfigur jag verkligen köper, trots hans schablonmässiga bad-guy-beteende komplett med deformering och lädermask) Lejonhuvud skövla en by med bönder, eller när Gustaf Skarsgårds Karl XI (en av mina favoritkungar för övrigt…han grundade min födelsestad) plötsligt tar emot ett gäng snapphanar och lyssnar på vad de har att säga. Jag kan inte låta bli att reflektera över varför man i all denna strävan efter realism tycker det är helt okej att skjuta en karaktär genom ögat och en genom benet…och sedan bara låta dem gnälla lite en stund och därefter släta över det med en haltning respektive ögonlapp, som om sådana skador gick att fixa till av sig själv mitt i skogen på 1600-talet...
All heder dock att man undviker den förväntade kärlekshistorien…men varken det eller en ganska kul subplot med en vålnad (som får alldeles för lite fokus och är alldeles för overklig för att bita ordentligt) kan få den här snapphaneälskande snubben att höja betyget. Jag hade nog för stora förväntningar efter allt förhandssnack och efter det i mitt tycke så högintressanta ämnet.
Jag är däremot hyfsat säker på att serien blir en stor tittarmässig framgång på SVT…men det har mera med helgen och "vad-ska-vi-hitta-på-när-vi-är-fulla-med-julmat-och-farmor-är-här"att göra än själva Snapphanar.
.
Inlägg
-
5 kommentarer:
Ja, det är för bedrövligt, 30 miljoner eller vad det kostar...är det ingen som kollar igenom manusen innan? Det är som sagt snyggt och bra med kostymer och hästar och grejer, men hur ska skådisarna kunna göra något av ett sånt manus?
Håller med. Men kanske är det även regin som suger? Jag tycker att det är så extremt snuttigt och taskig tajming i "filmen". Scenerena är bara utkastade som snuttar och man hinner aldrig komma in i "dramat" på ett bra sätt.
Det är klent helt enkelt.
:(
/Anders
Måste säga att jag nästan får en känsla av filmatiserad amatörteater när jag ser på serien.
Den här serien slår ju till och med TV4:s Medicinmannen när det gäller bottennapp i allmänhet och luckor i manus i synnerhet.
Skrämmande att så mycket pengar och skådespelartalang har kunnat förvaltas på ett så dåligt sätt.
Men snälla, "Filmatiserad amatöteater" Ta det lite lugnt nu. Det enda jag kan läsa om Snapphanar är att den är så dålig på alla sätt; manuset, regin och skådespelarna. Jag är trött på höra det om allt svensktproducerat. Vi bor i sverige med en filmindusti som omsätter nån promille av Hollywoods och ändå så jämförs varenda svenskt verk med storfilmer.
Jag kan hålla med om att Snapphanar ha sina brister när det gäller manuset, men regin tycker jag toppen! Ha i åtanke att det är en svensk film och ingen hollywod produktion, det är svenska skådespelare och inte hollywoodskådisar. Ni förstår vad jag menar, så snälla, ta Snapphanar för vad det är och inget annat. En riktigt bra svensk film som sätter ett nytt standard och ger mig hopp om att svensk film bara blir bättre och bättre.
Sluta gnäll. Snälla
Denna serie är bara ännu et bevis på, at det er segraren, som dikterar historien...
Filmen försöker ge intrykket, at danskarna var lika onda mot skåningarna, som svenskarna va. Dem har visst inte fattat, at Skåningarna var danskar, och at skåningar kämpade i den danska armén jämte Själländare, Jylländare m.fl... Desutom var det svenskarna, som använde uttrykket "Snapphanar", själv uppfattade de sig som "friskyttar", som var under den danske kungen.
Dessutom grundade Karl XI inte Karlshamn: Han bytte namn på stan, som innan hette Bodekull. (ânnu ett eksempel på försvenskning i Skåne)
Skicka en kommentar