Filmrecension: The Queen

The Queen
Stephen Frears, Storbritannien

När Tony Blair tar över som premiärminister efter en jordskredsseger i valet 1997 så är han bara ännu en i raden av kommande och gående premiärministrar för drottning Elizabeth II, men när prinsessan Diana strax därefter omkommer i en bilolycka tvingas den konservativa drottningen ta Tony Blair till hjälp i den smått revolutionära stämning som uppstår då hovets traditionella hållning och önskan om att få bära sin sorg privat kraschar med allt mer högljudda rop på offentliga framträdanden och mer moderna uttryck av sorgearbetet från det brittiska folket...och snart hela världen.

Ni har väl redan hört att det här är Helen Mirrens film. Femminuters stående ovationer och vinst för Bästa Skådespelerska i Venedig och ett konstant rykte om en kommande (inte bara Oscarsnominering, utan en) Oscarsvinst har redan gett den här filmen allt marknadsföringsbuzz den behöver...och självklart är det rättvist. Mirren är bra. Mirren ÄR (en måhända sju resor charmigare version av) drottning Elizabeth. Men hon är långt ifrån ensam om att rädda vad som kunde blivit en en och en halvtimmes söndagsfilm på TV3 om den hamnat i fel händer.
Ett lysande exempel på detta är Michael Sheen's porträttlika Tony Blair, som bär minst lika mycket av filmen på sina axlar, och som parallellt med drottningens ökande problem och hanterande av dessa gör en resa från halvrepublikan till halvroyalist – precis tvärt emot det folk som precis valt honom till premiärminister. Ett annat exempel är Peter Morgans manus och Stephen Frears (High Fidelity, Farligt Begär, The Snapper) regi, som gör en riktigt intressant, snygg och (framförallt) oväntad rolig film, av vad som kunde varit ett tugnt och (alltför) seriöst lågmält drama.
Nu blir det istället en kvick och intressant skildring av ett gäng människor som måste ändra sina grundläggande värderingar eftersom världen omkring dem förändras, och samtidigt en intressant inblick i hur det engelska hovet lever samt en liten vandring längs minnenas gata (mycket dokumentärt material vävs snyggt in i handligen a' la' Forrest Gump (om jämförelsen tillåts) – Diana spelas tillexempel av...Diana) för oss som var med 1997...även om vi slipper Eltons England’s Rose den här gången.
Någonstans kanske man ändå anar att Englands drottning och premiärminister inte är så här kvicka och sympatiska i verkligheten...men jag kan köpa det när det presenteras så här oemotståndligt och med så roliga oneliners (Will someone please save these people from themselves!) Dessutom är James Cromwells überbuttra överklassprins (prins Philip), Helen McCrorys bitska Cherie Blair och Sylvia Syms drottningmoder bara för sköna.
Kanske inte den stora, tuffa bioupplevelsen på nya Bergakungens Salar i Göteborg en fredagskväll...utan mera realitymys för en regnig höstvardagskväll...och det är ju inte fel det heller.
.