Filmrecension: The Departed

The Departed
Martin Scorsese, USA

Billy (DiCaprio) får som nyexaminerad polis det topphemliga uppdraget att infiltrera den irländska gangsterrörelsen i Boston – ledd av den skoningslöse Frank Costello (Nicholson). Samtidigt har Colin (Damon) fått sin polisutbildning betlad av Costello och är satt att bevaka hans intressen i hemlighet inuti Bostonpolisen. När konfrontationen mellan polisen och maffian kommer närmare och närmare blir det klart att det finns tjallare inom båda organisationerna och Billy och Colin får i uppdrag att försöka hitta varandra....samtidigt som de måste skydda sin egen identitet och försöka behålla de vänner de skaffat i sina nya liv. Vad de inte heller vet är att det dessutom finns en gemensam kvinnlig beröringspunkt dem emellan...

Scorseses föregående två filmer The Aviator och Gangs of New York var båda Oscarsnominerade för Bästa Film och Regi och hade Leonardo DiCapri i huvudrollen...något som jag misstänker kommer stämma in även på the Departed när Oscarsnomineringarna presenteras i januari. Men där de två nämnda filmerna var kostymfilmer och klassiska vad jag kallar filmfilmer (= välgjorda, snygga, långa, som oftast inte är speciellt dåliga...men som tyvärr allt för ofta är inget jag direkt skulle orka se om heller), så är The Departed kontemporär och känns faktiskt som den skulle kunna ha en chans och ro hem den där åtråvärda registatyetten till Marty.
Hans nyinspelning av asiatiska Infernal Affairs må nämligen vara lite lång (och kanske inte riktigt nå upp i Goodfellas-klass) – men den är sjukt snabbt berättad, den känns aldrig förutsägbar, den är grymt spännande, DiCaprio är mycket bra som den plågade Billy och så är även Damon som den mera lismande Colin (och är det bara för att jag är jag som jag får för mig att hans karaktär är garderobsbög?) och nya upptäckten Vera Farmiga som spelar kvinnan i deras liv. Och så har ju The Departed Jack Nicholson.
För första gången (vad jag vet) samarbetar Nicholson och Scorsese och resultatet blir glimrande...iallafall om man är en fan av Jack Nicholson. Mannen med solbrillorna har inte spelat en mera genuint ond karaktär sedan Jokern, och när han nu gör det så är det samma approach som gäller: fullständigt övertag av varenda scen han är med i. Skillnaden är att Scorsese ändå ser till att hålla Frank Costello verklighetsförankrad (vilket Burton – som älskade sina skurkar mer än sin hjälte - knappast behövde i Batman), vilket gör honom till en av de grymmaste och charmigaste gangstrar som skådats på film på ett bra tag.
Helt klart en insats som lyfter hela filmen - men det är verkligen inte enda anledningen att betala biljettpriset.
Sammantaget en klassisk polisthriller där karaktärerna både känns genuint realistiska och härligt filmiskt stereotypa på samma gång, en riktigt spännande popcornfilm-med-hjärna och en klar uppryckning från en av amerikansk films stora regissörer...ett epitet och en klyscha som efter The Departed plötsligt känns helt naturligt att använda om Martin Scorsese igen. Kanske även av Oscarsjuryn?
.