Filmrecension: Brick

Brick
Rian Johnson, USA

Brian får ett mystiskt telefonsamtal från Emily som låter som om hon behöver hjälp…men när han äntligen hittar henne så ber hon honom bara försvinna och inte ha med henne att göra. Dagen efter försvinner Emily, men med hjälp av en ledtråd på ett papper hittar Brian henne död i en tunnel. Fast besluten att hitta den skyldige börjar Brian luska i Emilys bekantskapskrets och med hjälp av sin polare "The Brain" korsars hans väg snart av drogmissbrukaren Dode, den extremt buffliga och våldsamma Tugger, den söta men mystiska Laura och den lokala maffialedaren The Pin, och han dras in i en härva av dubbelspel, våld och någonting som kallas "The Brick" som de flesta vill lägga beslag på. Men hur hänger allting ihop med mordet på Emily?

Vad blir det om man korsar klassisk Film Noir med amerikansk highschoolfilm? Om man låter den plågade detektiven vara en kille i tonåren på jakt efter sin exflickvän i skolans ödsliga korridorer, med rektorn som hans korrumperade överordnande och hans småknäppa polare som snubben som rotar fram alla fakta. Om cabaret-slampan med alla upplysningar är stjärna i skolrevyn och maffiabossen den enda inblandade som gått ut gymnasiet. Svaret är The Brick! En film som inte väjer för att vara helt konsekvent med sin idé och som inte liknar en vanlig tonårsfilm någonstans…överhuvudtaget så är verklighetsförankringen inte det viktigaste här. Dialogen är precis lika kort och hårdkokt som i klassisk Film Noir och bara de matta färgerna skiljer miljöerna från att inte kännas lika grådaskiga. Däremot är det bara skoj att se Emilie de Ravin (Claire i Lost) och Nora Zehetner (Eden i Heroes) precis innan deras stora genombrott…och Tredje Klotet från Solen Joseph Gordon-Levitt imponerar igen efter Mysterious Skin. Kul med en ung kille som väljer att bli stor på indiemarknaden istället för att göra komediuppföljare med kiss&bajshumor.
Jag ska erkänna att det tar ett tag att vänja sig vid den här filmen (får erkänna att jag var lite trött i början och funderade på om jag skulle stänga av DVD-spelaren) – men sakta men säkert så går det upp för mig att det är en film som är lite för smart och lite för förälskad i filmhistorien för att jag som hobbycineast ska kunna avfärda den som konstig, långsam eller dålig. Den är nöjer sig bara med att vara lite smartare och egen än vad den vill vara kommersiell eller lättillgänglig…och hur kan man argumentera mot det?
.