Filmrecension: Borat

Borat: Cultural Learnings of America for Make Benefit Glorious Nation of Kazakhstan
Larry Charles, USA

Den kazakhstanska TV-personligheten Borat åker till USA på uppdrag från sitt land för att med ett dokumentärfilmsteam och sin producent Azamat dokumentera "The greatest country in the world". Väl i USA blir han handlöst förälskad i Pamela Anderson (då han ser ett avsnitt av Baywatch) och bestämmer sig för att gifta sig med henne. I en glassbil beger han sig och hans team över den amerikanska kontinenten för att nå Kalifornien och Pam…men vägen dit är fullt av kulturkrockar som sällan skådats tidigare.

En av mina bästa vänner sa när jag berättade att jag skulle se Borat att han aldrig skulle kunna gå och se den filmen på bio, eftersom han ville kunna pausa och spola om det blir för pinsamt…och jag förstår precis vad han menade. Jag har sjukt svårt för sådan här vi-gör-bort-andra-så-det-blir-roligt-filmer och jag klarar inte av att lyssna på reklamradions "telefonbus" utan att stänga av. Sasha Baron Cohens film om Borat var därför en film jag hade tänkt hoppa över på bio…speciellt när två av mina vänner (vars filmomdöme jag värderar högt och som jag vet ungefär vilken typ av filmer vi tycker samma om och inte) gav den medelbetyg efter en förhandsvisning.
Sen kom den extrema hypen, alla toppbetygen och ryktena om Golden Globe och Oscarsnomineringar…och då var jag såklart tvungen att svälja min tvekan och ta skämskudden i handen och trava iväg till bion (okej…jag blev tillfrågad av favvo-P som hade en biljett över…men på ett ungefär var det så…jag hade tänkt se den i vilket fall) för att se om tio miljoner flug…biobesökare kunde ha fel.
Well, det har de såklart inte – men jag behöver knappast heller se mig om efter andra vänner att se film med.

Filmen är nämligen snyggt och konsekvent utförd, den är snabbt berättad (och berömvärt kort i en tid då alla filmer verkar sträva efter att vara över tre timmar) och stundtals hysteriskt rolig (jag älskar små detaljer som penisbilderna på Borats son, att tuppen Borat ständigt bär runt i väskan hörs när han tappar den, och repliker som "You telling me the man who try to put a rubber fist in my anus was a homosexual?") och visst är Sasha Baron Cohen utan tvekan en av världens skickligaste komiker just nu (det måste ligga ganska mycket mod och hjärna bakom att tänka fram de här situationerna och våga utföra dem så konsekvent och få dem att bli så bra), ingen kan säga något annat. Dessutom blir det bara vid fåtalet stunder så där pinsamt som jag befarat. Oftast är det mycket mera hemskt att se dessa rasistiska, outbildade och inskränkta amerikaner, som ska försöka verka välkomnande till denne kazakhstanska gäst i deas land…men som oftast visar upp en ohygglig sida av sitt eget land istället (svårt att säga vilka som är värst…men besöket i frikyrkan ger mig kalla kårar och det känns mera rejält obehagligt än rejält roligt att se dem).
Och lite där i ligger det nog att jag kan beundra den här filmen - men att jag samtidigt inte kan älska den. För även om jag skrattar högt flera gånger (må hända rejält mera modest än vissa människor i salongen som fullständigt vrider sig i skrattspasmer) så blir jag oftast mera rädd för alla fördomar som kryper fram (om jag var från Kazakhstan så skulle jag nog vara mera orolig för det som Sasha Baron Cohen får fram om USA än det han driver om Kazakhstan).
Samtidigt så kan man ju inte annat än bli lite glad för en komedi som skiljer sig från det normala utbudet på bio (innan filmen visas trailers för alla kommande julkomedier…och de är precis likadana allihopa) och som i all sin bajs och nakenhumor (okej…jag erkänner…jag älskar de bitarna) faktiskt vill peka på något som är fel i världen.
En film som kanske inte i mina ögon är värd allt beröm den fått – men som jag absolut tycker man ska se…på bio eller hemma i soffan med fjärrkontrollen beredd i handen och skämskudden i knät.
.