Filmrecension: Att Återvända

Att Återvända
Pedro Almodovar, Spanien

Raimunda har en arbetslös man som gillar att spana in deras dotter Paula på ett lite väl opassande sätt. Raimundas syster Sole klipper folk svart hemma i lägenheten och är rädd för spöken. Deras vännina Augustina är sjuk, röker joints och letar efter sin mor som försvunnit för fyra år sedan. Tillsammans försöker dessa kvinnor ta hand om Raimunda och Solas senila moster Paula – en kvinna som verkar klara sig märkvärdigt bra på egen hand trots att hon är senil. Kan det verkligen vara så att kvinnornas döda mor Irene går igen och tar hand om sin syster som det ryktas i byn? Lägg till detta en restaurang, några dödsfall, en prostituerad Mojitoexpert och några avslöjande, sura fjärtar och du får en ungefärlig bild av vad den här filmen handlar om...kanske. Eller också inte alls.

Öppningsscenen med en kyrkogård i storm fylld av putsande kvinnor (samtidigt som förtexterna i klara färger ringlar sig mellan gravstenarna) är fantastisk och slår med ens an tonen: Klara färger och coola kvinnor är nämligen den här filmens signum! Jag är medvetet vag i min beskrivning av handlingen ovan, eftersom det är en film som vinner på att man inte riktigt vet vart den ska ta vägen och som långsamt (utan att bli långtråkig) låter alla pusselbitar falla på plats. Alla skådespelerskorna är fantastiska (filmen har lika få män som "Farväl Falkenberg" har kvinnor) men klarast lyser Penélope Cruz som Raimunda. Man har nästan glömt bort hur bra hon kan vara…och man inser att senast det hände var kanske Almodovars "Allt Om Min Mamma". Här får hon köra hela registret; sjunga, gråta, skämta – och bli filmad rakt ner i urringningen i en av Almodovars roliga kameravinklar…och det bara gnistrar om henne. Pluspoäng vinns också från undertecknad när Almodovar i en partyscen fylld av Mojitos (skojar ni att man blir törstig och vill vara med på den festen) slänger på Saint Etiennes fantastiska "A Good Thing" som soundtrack... Hade jag inte smält så långt innan för spanjorens mustiga färger, roliga och tuffa kvinnoporträtt och härliga osentimentala historia så hade jag definitivt gjort det då. En obligatorisk höstfilm för alla som gillar film i allmänhet och Almodovar i synnerhet.

Betyg: 8 kraftiga fjärtar av 10 möjliga
.