Bookrecension: De Största Vatten av Arne Dahl

De Största Vatten
Arne Dahl, Sverige

Har man läst de fyra tidigare böckerna om A-gruppen (och det är en förutsättning för att kunna få maximal läsupplevelse av den här boken tror jag) så känner man igen alla ingredienserna i en Arne Dahl-deckare vid det här laget; en komplicerad deckargåta, utveckling av karaktärerna – oftast med en av dem i riktig fokus, och en mängd händelser som speglar (och ibland ironiserar eller uppgivet presenterar) vår samtid. Den här gången lyckas han dessutom kombinera dessa tre delarna intill perfektion, vilket (nästan lite tröttsamt numera) får mig att ännu en gång utbrista att detta är den bästa boken i serien.
Redan innan förstod man att den här boken skulle bli speciell eftersom de skildrar varsitt år – och "De Största Vatten" utspelas under ett av de mest dramatiska åren på senare tid – 2001.
Skickligt stoppar Dahl in berättelsen i början på september. Kravallerna i Göteborg är några månader bort och klimatet för och kritiken mot poliserna i Sverige har väsentligt ändrats, och samtidigt vet vi läsare något som karaktärerna i boken inte vet...de är obönhörligen på väg mot den enskilt största världspolitiska händelsen i modern tid med stormsteg (och Dahl räknar ödesmättat ned dagarna med bibliska referenser). Vi som läsare vet dock inte om elfte september kommer spela någon som helst roll i den här historien – en extra krydda som åtminstone jag finner oerhört spännande. I och för sig hade fallet klarat sig bra på egen hand: Ett fall med en ihjälskjuten flykten visar sig (såklart…jag tror inte jag avslöjar för mycket nu) i vanlig "Dahlsk anda" hänga ihop med ett säreget självmordfall av en massmördare – den här gången hänger dessutom de två skilda fallen ihop på ett naturligt och för historien helt självklart sätt (tillskillnad från till exempel "Upp till Toppen av Berget" som är mera tveksam). A-gruppens Kerstin (som varit en av mina favoriter ett tag…och som man i de senaste böckerna märkt var på väg mot en form av kris) får erfara att det förflutna alltför ofta kommer i kapp en, i en historia kryddad med korrupta läkemedelsföretag och begränsad mentalvård.
Finns det något som begränsar mina superlativ den här gången då? Jodå. En av de värsta saker jag vet när det händer i en deckare – att jag listar långt i förtid ut hur någonting hänger ihop och jag sitter och liksom skriker åt poliserna att fatta så vi kan komma vidare – händer faktiskt här. Att jag inte går igång på det mera har dock två bakomliggande orsaker; dels så kanske man inte ska läsa fem böcker (stort sett) i sträck av samma författare om man vill undvika att inte lära sig alla dennes "grepp" utan och innan (jag förstår på något sätt allt som oftast vad som är viktigt och oviktigt i den information A-gruppen snokar fram numera), och dels så är jag inte helt säker på om inte Dahl faktiskt just vill uppnå den här effekten denna gången, då han gödslar lite väl öppet med parallella hintar. I vilket fall så blir mitt vanliga största problem bara en randanmärkning denna gången.
Vad jag förstår är var detta sista boken som skrevs och gavs ut utan att någon visste vem som gömde sig bakom synonymen Arne Dahl – det ska bli spännande att se om Jan Arnald lyckas lika bra i fortsättning…för givetvis ligger redan nästa bok (om A-gruppens 2002 antar jag) på mitt nattduksbord.
.