…i Allsång på Skansen ikväll?
[Foto: Torbjörn Persson]
Få artister rör upp så mycket känslor hos folk som när man nämner Håkan Hellström, och det är alltid väldigt starka sådana också:
Kärlek eller hat, that’s it. Mellanläget verkar aldrig finnas.
Flera gånger när man träffar en ny kollega eller messar med någon på Qruiser så kan jag lugnt säga att jag gillar Oasis eller U2, Kent eller Kylie (okej, A har gått och lagt sig i protest en gång för att jag spelade Kylie på en fest…men han är förlåten för han har så söta barn numera), schlager eller Sugababes – och folk säger bara typ "jaha"…eller kanske "usch"…eller "så bra"…men inte så mycket mera. Men med Hellström är det annorlunda.
Säg att du gillar Håkan Hellström (företrädesvis till bögar, brudar med förflutet inom studentkörer eller människor som tycker de vet vad "riktig" musik är) och folk reagerar som om Håkan på något sätt snott en plats för någon annan som borde vara känd i stället för honom…och det här är i många fall personer som just nu tycker att "Boten Anna" är en "klassisk och rolig svensk sommarhit" eller som gladeligen kan se en hel schlagerfestival med sångerskor i klass med Gina G utan att reagera över hur de sjunger så blir de oftast oerhört upprörda (och första repliken är i 99% av fallen: "Men han kan ju inte sjunga!"
Sure, men bara för att Il Divo kan sjunga så betyder inte det att de är bättre… Jag lovar.
Och det är ju inte så att Håkan (eller vi som gillar honom) inte vet om det… Det är liksom inte så att de som säger det här på något sätt klurat ut en svår gåta och genomskådat oss och triumferande behöver berätta det. Vi vet.
Ett kul citat är det efter förra årets Allsång när någon frågade hur det kom sig att allsångerna var klockrena när han sjöng karaktäristiskt falskt i sina egna låtar.
"Det är ingen intränad attityd. Förklaringen ligger nog i att jag lägger mina sånger för högt i tonart. Jag gillar att ligga däruppe och trycka i. Men om jag sänkte låtarna så skulle jag nog sjunga dem rent också…"
Humor.
Därmed inte sagt att jag anser att man på något sätt måste älska Håkan Hellström - jag har flera jättebra polare som knappt skulle kunna lyssna på den där Petter-låten där han samplat "Gårdkvarna och Skit" eftersom de inte gillar Hellström - men jag förstår fortfarande inte den aggresiva attityden mot folk som gör det. Det är den jag inte riktigt klarar av.
Jag är inte heller på något sätt än besatt Håkan-fan. Min relation till Mr Hellström är snarare att jag tycker att hans första skivor var bra mycket bättre än de som kommit på senare tid…men jag tycker också att man inte har upplevt honom och hans musik på riktigt om man inte har sett honom live (mitt bästa minne är från när han eldade upp Lisebergshallen till en enorm svettig bastu och stackars Timo Räisänen (som hade förtiograders feber den konserten) fick sitta ned på en stol och spela för att inte kollapsa helt medan Håkan for runt som en studsboll) där han är lysande…och att han brukar vara briljant på Skansen.
Dessutom så verkar han ju vara världens mest ödmjuka snubbe – både på scen och privat (har jag hört från hans gamla klasspolare) – och alltid lika oförställt hjärtlig, vilket åtminstone jag tycker är sjukt mycket trevligare än till exempel Carolas plastiga "jag-ler-alltid-men-ögonen-säger-att-jag-vill-döda-ditt-barn" attityd.
Även om hon kan sjunga.
Inlägg
8 kommentarer:
Det är ju helt omöjligt att inte ryckas med av Håkan. Den konserten i Lisebergshallen var grym! Gratisspelningen på Storans tak är också oförglömlig, fler konserter där vore på sin plats.
: )
Jag tror problemet med Håkan är att om man bestämt sig för att inte gilla hans låtar och framför allt hans sångröst och honom som person och ÄNDÅ börjar sjunga med i bilen eller märker att kroppen gungar med...då blir man rabiat som försvar.
Det är lite som med porrfilm. Ja, intrigen är kass, "skådisarna" är kassa och det är lite pinsamt för alla inblandade (inklusive betraktaren) och ändå påverkas man. Då blir man rabiat för att rädda sig och sin trovärdighet, framför allt mot sig själv.
U N D E R B A R T !
Det är den bästa liknelse jag hört i hela mitt liv. Kommer sno den rakt av från dig. :)
Hehe
: )
Du kan ju ta bort en av de ovanstående inlägg? Din blogg är ju lite seg ibland o ngt hakade upp sig...
Done!
Asså, HH är ju så boring. Men ja, jag skulle kunna tänka mig att ligga med honom. Efter några öl om inte annat (det är ju då det mesta händer). Och det är sååå tråkigt med alla recensenter som sågar damer med noll sångröst men hyllar HH för att han är så jävla ärtig. Tvi, I say. Tvi.
Så, när ska vi öla hjärtat?
Uj, uj. Jag känner igen mig alltför väl.
Fast när jag såg honom på Allsången i kväll, innan jag läste din text, bestämde jag mig för att verkligen ge honom en chans. Jag menar; de som gillar honom måste ju se något som jag inte ser. Och även om jag inte lär mig att älska honom, måste jag ju åtminstone kunna lära mig att inte hata(?) honom...
...och jag tror att du hjälpte mig en bit på väg.
=)
personligen tror jag att jag avstår helt från att uttala mig i den här frågan...
Kim: det där är ännu en grej! Jag är inte riktigt med på varför just Håkans goda recensioner stör folk så mycket. Kent får ju också oftast himlastormande recensioner. Och The Knife. Och Robyn. För att bara nämna några. Men just i Håkans fall så tycker plötsligt folk att det är en katastrof och att just DÄR är deras smak allenarådande (återigen samma som tycker "Boten Anna" är "en kul grej"). Varför är recensenternas åsikter så viktiga just i Håkans fall?
I don't get it.
aronson: Bra! Då har du kommit en bit på vägen. :) Och du behöver verkligen inte gilla HH. Du behöver inte lyssna på en enda låt och du behöver inte "förstå grejen". Du behöver bara rycka på axlarna. Hata är dumt. Speciellt när man gör det utan att reflektera över varför.
MrC: Well, I know what you think, darling! I used you in my thesis.
Tja, vad ska jag säga. V.S.B? :) Lite som ett bra slut på ett matematiskt bevis. *hahaha*
Skicka en kommentar