Filmrecension: The Squid and the Whale

The Squid and the Whale
Noah Baumbach, USA

Regissören och manusförfattaren Noah Baumbach gör upp med sina föräldrars skilsmässa och framförallt med sin arroganta far – en före detta framgångsrik författare helt utan självinsikt, full av floskler och grymt bitter över sin (blivande ex-)frus nyblivna litterära framgång. I mitten av föräldrarnas smärtsamma separation står de två barnen – den äldsta har sin far som idol och använder hans floskler och försöker ta efter hans beteende, den yngre står på sin mors sida vad hon än gör – som hanterar den nya situationen på minst sagt olika sätt.

När "jag-tror-jag-är-kulturell-för-jag-kan-rapa-fram-alla-finkulturfloskler-DN-någons-listat"-kärringen bredvid mig en bit in i filmen ber mig dricka lite tystare för att det stör – efter att hon hela tiden suttit och kommenterat filmen själv för sin man/date/knull-för-kvällen – är det min enda sura min under hela biobesöket…men samtidigt absurt kul eftersom hon i stort sett ÄR Jeff Daniels rollfigur i filmen utan att hon fattar det. Annars sitter jag i alla fall och småler konstant hela tiden. Inte för att det är roligt hela tiden, det är snarare en djupt tragisk film om fyra trasiga människor som alla mår skit och reagerar på olika sätt när tillvaron bryter ihop, men det är så högt tempo, så välspelat och så...tja…bra att man bara måste le. Med det inte sagt att jag står upp och jublar och kastar mig över Discshop för att köpa DVDn (även om jag tror den gör sig lika bra hemma på TVn som på bio), för mitt betyg hade förmodligen blivit högre om jag fått "upptäcka" filmen själv på någon festival och inte läst en hel massa upphaussade recensioner om den som kombinerat i stort sett berättat varje liten del i handlingen, men det är samtidigt svårt att hitta något som inte är bra med den här filmen. Skådespelarna är som sagt lysande, från ungdomarna via en sjukt osminkad Laura Linney och en riktigt bra William Baldwin (he′s back apparently) till en alldeles förträfflig Jeff Daniels, som gör Bernard till ett riktigt svin, utan att för den sakens skull bli en karikatyr på en mansgris. Kul att få se Anna Paquin i något annat än X-men för en gångs skull också. En film man absolut ska se – men utan förväntningar om underverk, helst när man är på rätt melankoliska humör och gärna hemma under en filt i soffan när hösten kommer. En film att fundera på. En film att bli varm av.

Betyg: 7 stycken Kafkaromaner av 10 möjliga
.