Efter en veritabel överdos av heterobröllop – tror jag snart varit på alla sorter; skånska bondbröllop, små personliga bröllop, bröllop där alla hånglar med alla på efterfesten, bröllop mitt i stan, bröllop i skärgården, bröllop där jag varit bestman, bröllop där jag varit toastmaster, bröllop där jag känt alla inbjudna, bröllop där jag knappt känt en käft, bröllop som varit så sjukt galna att man vaknat i havet med linserna på damtoaletten och bröllop som varit så tråkiga att man fejkat magsjuka och åkt ut och klubbat med polare... Nåväl, efter en sådan dos så börjar man iallafall som homo tröttna lite på det eviga "skapandet av man och kvinna", och på att se människor man aldrig hört nämna Jesus innan stå och bli predikade för att de ska "be tillsammans i äktenskapet" och få välsignelser hit och dit. Missförstå mig inte nu; detta handlar inte specifikt om denna helgens trevliga begivenhet och det finns väl egentligen knappast något bögigare och mer "over-the-top" än ett kyrkbröllop…
…men hela överdosen av religiositet och symbolik och hintandet om att nu-måste-det-komma-ungar-så-fort-det-bara-är-möjligt ger mig en inte så liten dålig smak i munnen (som – det måste medges – ofta försvinner ju mera gratis alkohol man bli bjuden på) och är det inte förvånande att den här händelsen som är en av de största dagarna i ett pars liv (har jag förstått) oftast inte ges utrymme att vara ett dugg unik – utan ramlar på exakt likadant bröllop efter bröllop efter bröllop?
Det är kyrka och Ulf Lundell alt. Cecilia Wennergren. Risgryn i små påsar och program som går i samma färg som inbjudan och sånghäfte. Det är bubbel och välkommen och trerätters och tal som handlar om att "äktenskapet är en resa" och någon egenskriven text om brudparet till en känd låt och möhippegänget som fnissande berättar om magdansen/chokladprovningen/kyssar-på-stan och svensäxegänget som pratar om gocart/bungyjump/förnedringsfylla (könsrollerna är så stereotypa att Åke Green slår volter) och sen blir det tårta och alla måste titta på när brudparet äntligen får dansa de där stapplande valsstegen de övat i flera månader och sedan är det schlagerdisco tills solen går upp. Inte alls otrevligt på något sätt – men det blir sjukt identiskt när antalet besökta bröllop börjar gå över tjugo.
Jag kan bara inte förstå att alla dess annars så otroligt smarta och begåvade människor inte verkar märka det själva. Eller är bara jag helt fel ute och har missat att der är så fruktansvärt traditionstyngt att man kanske eftersträvar att få likna alla andras bröllop så mycket som möjligt? Självklart ska man få gifta sig likadant som alla andra om man vill det (och det är ju säkert lite annorlunda när man väl sitter där i frack/brudklänning själv), men jag kan säga att jag har full förståelse och oändlig respekt för de som väljer att göra något annorlunda.
(Självklart finns det några inslag som är unika vid varje tillfälle också – skam vore det väl annars. Den här helgen så ställde sig tillexempel en trettonårig tjej upp och berättade från hjärtat kort hur mycket hon älskar och beundrar sin faster (bruden), och det var ett av de mest rörande ögonblick jag varit med om. Mina ögon tåras fortfarande när jag tänker på det).
Min gode vän MrC reflekterade lite över en av alla dessa likartade bröllopstraditioner i sin blogg igår – men på den frågan har jag faktiskt ett svar för egen del:
I min "heterokrets" (oh, vad härligt med uppdelningar och etiketter på folk) har vi aldrig hållt så hårt på den etiketten ändå. Om någon av våra polare gift sig och bruden gått på toa så har vi grabbar också varit framme och hånglat...
...så jag antar att om jag mot förmodan någonsin skulle gifta så skulle det hånglas loss i alla möjliga kombinationer - och med tanke på hur mycket jag springer på toa så skulle min blivande make få the night of his life redan före bröllopsnatten!
Så även om tanken på bröllop för egen del annars väldigt, väldigt (ljusår) långt borta så har jag några saker klara om jag skulle hitta någon som skulle vilja gifta sig:
* Jag har redan en bestman i Ante. Han utsåg sig själv för ett tag sedan och det var inte förhandlingsbart. Kan meddela att han nog låg i topp på listan i alla fall, men det är ju bra att slippa fundera.
* Det lär inte bli någon kyrka och det lär bli minimalt med vittnen.
* På min svensexa vill jag att mina tjejpolare tar med mig på paintball och grabbarna på manekyr eller chokladprovning eller liknande. Eller alla på allt.
* Festen ska vara stor, gratis och lång. I övrigt håller jag formatet öppet.
Så. Då behöver jag bara en karl också.
Inlägg
-
6 kommentarer:
Det finns en mall som de flesta följer, eller i princip väldigt många ofta tvingas in i. Det förväntas massor av ett par som skall gifta sig.
Har ett eget exempel med vänner som i höst skall gifta sig på ett icke-traditionellt sätt. Då reagerar svärmor tydligen att varför skall det INTE vara kyrka etc.
Människor glömmer nog bort, som du skriver, att detta är en unik dag som blir väldigt formstöpt. Men när man tar beslutet att gifta sig i en kyrka så borde det ju i rimlighetens namn också vara den tradionella formen? För varken du eller jag skulle ju reagera med samma sak vid en begravning, som också följer samma gamla invanda mönster...
oh, jag håller med dig om det där med svensexa/möhippa.
jag har funderat på det här: flera av mina närmsta vänner är killar. om de gifter sig, ska jag då tvingas medverka på den blivande brudens möhippa? varför får bara killar gå på svensexa? DET är en töntig tradition! ska man inte få fira sina vänner, oavsett???
Jag hoppas att man förstår att man inte är unik om man väljer att köra kyrka-bubbelfördrink-trerätters-vals-tårta-party. I alla fall så var jag medveten om det när jag och Lotta (L1...) gifte oss. Anledningen att vi valde det var för oss en ganska stor portion tradition och en känsla av att "så skall det vara" (vilket väl är definitionen på tradition).
Jag håller med dig om att de bröllopen jag kommer ihåg mest är ju de som har varit utanför ramen. Jag får väl hitta en karl åt dig så att jag får gå på homobröllop (vilket är en bit utanför ramen bara det jämfört med alla heterobröllop jag varit på). Angående svensexorna, hur gör man när det är två, går alla på båda, kör man bara en för alla?
Jag lovar att vi kör sminkkurs, silversmide, ponnyridning och dans med dig, även om jag vet att du älskar gocart...... :-)
Avslöja inte allt F2! du räkande ju upp alla planer utan den manliga strippan... ;-)
vad passande att du fick bröllopsreklam på din blogg nu också.... Då måste du ha skrivit massor om bröllop...;-)
*hahahaha*
Måste hitta någon fort nu så jag får smida lite silver. ;)
Märk väl att jag har inget emot paintball&laserdome - okej...det går en gräns vid go-cart....ni kan be f2 om mer info) - men det får gärna vara med lite brudar åxå så man slipper gråta ensam som värsta fjollan när de där färgblobbarna bygger blåmärken på ens kropp.
Vad gäller hur en svensexa ser ut i homovärlden så tycker jag att frk Harryssons idé om att det egentligen är 1800-tal att hänga upp det på kön borde regera. Vet inte hur det "ska" fungera (inga bögar jag känner har gift sig) - men personligen skulle jag ju vilja att mina närmaste polare drog iväg med bara mig på något kul en hel dag...
On a more serious note så har jag lyckligtvis "bara" begravt alla mina far/morföräldrar och en faster, så jag har inte SÅ stor koll på likheter/olikheter där. Men vad jag vill minnas skiljer det iallfall på jordfästning och kremering...och så har man ju inte SÅ stor påverkan själv om man inte är förberedd...
...och visst. Jag köper att kyrkkonceptet är samma (även om jag fortfarande kan undra över hur alla verkar bli gravt religiösa bara för en enda dag i sitt liv) och att en middag är en middag - men jag har varit på flera bröllop i minst fyra olika "fristående bekantskapskretsar" och det är så galet identiskt ändå att jag bara undrar hur de som gått på lika många bröllop som jag och gifter sig nu inte kan tycka att det är liiiiite trist att allt ser likadant ut alltid.
Men som I-land...äsch, FF och F2 säger - det är väl tradition ("vad ska svärmor annars säga?") och förväntningar ("vi vill åxå ha det sådär fint som X&Y hade det när de gifte sig!") som styr och avgör.
Jag tycker bara det är lite trist...men har oftast ändå väldigt trevligt iallafall.
=)
Skicka en kommentar