Apocalypse Then

Det här skulle egentligen blivit mitt Bloggsommarprat efter Åsiktstorpedens utmaning, men eftersom jag inte fick ordning på tekniken och det tappar sin relevans lite efter idag så publicerar jag det här istället. Kanske inte helgjutet i text, men ta det för vad det är.

Det var för exakt fem år sedan och det var ungefär lika varmt som nu och det var fortfarande nittiotal.

Inte i almanackan kanske, enligt den hade vi för länge sedan firat in det nya millenniet med en sjukt galen fest i fem takvåningar i centrala Oslo, men rent sinnesmässigt var världen fortfarande kvar i nittiotalet: Sex and the City & X-files & Vänner & Backstreet Boys & Westlife. Spice Girls-tjejerna trodde fortfarande de skulle få solokarriärer och låg på Tracks. Jag hade samma vecka laddat ned en första trailer för nya Spidermanfilmen där en helikopter fastnade i ett nät högt upp i World Trade Center – samma byggnader som tre månader senare skulle rasa och markera det riktiga slutet på nittiotalet och början på en annan epok med terrorister och moralpanik.

I alla fall. Det var en helt annan tid och själv slets jag med massa personliga problem (jobbet var helt galet och jag sprang rakt in i en vägg jag inte hämtat mig från ännu…samtidigt hade jag viktväktat bort 20kg på några månader…och dessutom sakta men säkert börjat krypa ur min garderob) och jag hade därför inte riktigt haft ork att bry mig om det annalkande EU-toppmötet i Göteborg överhuvudtaget.

Visst, det hade påverkat mig redan.
Jag bodde just då mitt i hjärtat av Göteborg (precis mellan Vasaparken och Avenyn) och promenerade varje dag (de där tappade kilona) till mitt arbete i Kallebäck, men under toppmötet hade de i en veckas tid byggt värsta fortet av avspärrningar kring Svenska Mässan (där mötet skulle hållas) och jag fick därför gå tre gånger så långt runt Ullevi för att ens komma hem. (Ironiskt nog skulle det visa sig senare att inget ställe i hela centrala Göteborg var så lugnt och fridfullt som just området kring själva toppmötet…)
Nåväl. Denna extratur hade i alla fall inneburit att jag just denna fredagen den 15e juni inte var på min vanliga arbetsplats hos kund, utan hade åkt ut till Hisingen och mitt företags huvudkontor på morgonen istället.

Dagen innan hade George Bush varit i Göteborg och allt hade varit allmänt upphaussat. Landvetter hade fått stängas av för att Air Force One skulle landa och det ryktades om massa tillresta demonstranter (demonstrationen "Moona för Bush" hade dock avlöpt hyfsat fredligt med mera folk som ville se människor som moonade än de som verkligen gjorde det). Men samma dag hade också polisen spärrat av Hvitfeldtska Gymnasiet där ett gäng ungdomar/demonstranter/ligister/Attacmedlemmar (ryktena var många) bodde, och det var när de skulle slussa ut dessa som kaos hade uppstått.

När vi satt där vid morgonfrallan på kontoret dagen efter så berättade någon som bodde vid Hvitfeldtska att det hade brunnit bilar i området och att det kastats gatstenar och varit allmänt stökigt och folk skakade på huvudet och rullade med ögonen och så var det bra med det…tills vi några minuter senare ser ungefär tre helikoptrar kryssa hysteriskt över stan…och efter en stund stiger det upp rökpelare från centrum!
Jag kommer inte ihåg om vi såg på tv eller om det var Aftonbladets hemsida som gällde…men de efterföljande timmarna satt vi och såg helt overkliga bilder på hur Avenyn (20 meter från min port) skövlades av människor i mask som inte verkade gå att stoppa.

Jag var hyfsat skakis för att gå hem den dagen, även om läget lugnat sig något när klockan blev fem. En kollega gjorde mig sällskap och vi gick och hyrde en film i videoaffären på Vasaplatsen och gick hem till mig för att se den. Allt var ganska lugnt, men undertiden vi såg filmen hörde vi ljud utanför så jag gick ut på balkongen. Det jag såg där känns faktiskt fortfarande helt overkligt när jag tänker på det: Vasaparken var någon form av slagfält där poliser och hästar stod bland träden på ena sidan och demonstranter stod på den andra. Läget var sjukt spänt och man kände det kunde explodera när som helst. Men det var inte ens det sjukaste.
Nedanför min balkong stod en hel hop av nyfikna och tittade på (på ungefär 5-10meters avstånd). Mammor med barnvagnar och småkillar på cykel. Tjocka farbröder och folk i min ålder. Terrorismturism i sin linda.
Kanske var världen naivare. Kanske har jag alltid bara varit jävligt försiktig. Men jag blev inte direkt överraskad när gatstenarna började vina och en och annan flög åt fel håll så barnvagnar och cyklar fick rusa bakåt för att inte träffas. Mera överraskad blev jag av att folk fortfarande inte verkade fatta att det som utspelade sig i parken var på allvar - riktigt jävla blodigt allvar - utan att de bara ställde sig ännu en bit ännu längre bort och tittade.
Jag gick in igen och stängde balkongen. Kollegan gick hem (en omväg kan man tänka). Poliserna sköt Hannes Westberg i magen.

Efter den fredagen blev allt bara ännu konstigare. Hela området som jag bodde i stängdes av som en krigszon med stora containrar. Vi kom inte ut (det ryktades om en liten lucka nånstans – men i det stora hela var vi avskiljda från resten av stan) och de kom inte in. Jag minns att jag ringde videoaffären och sa att det skulle bli problem att lämna filmen…och tjejen där sa att det inte gjorde något för att killen som blivit skjuten hade blivit det precis utanför videoaffären så jag skulle inte kunna komma in med filmen ändå.

Andra konstiga detaljer jag minns är hur alla affärer och fik på min gata spikade spånplattor för fönstren så kvarteret ännu mera såg ut som en film från sjuttiotalets Belfast, eller hur det kom poliser i formation som påminde om romarna i Asterixböckerna - med sköldar över huvuden och på kanterna – och de hade en stackars förvirrad ledare med turistkarta i högsta hugg längst fram då alla poliser i stort sett var inhyrda från andra städer. "Sväng till vänster vid Valand för att komma till Liseberg!"

Den syn som satt sig mest på näthinnan är nog ändå den när en kille kommer vandrande på gatan ….passerar en tjej som är på väg åt motsatt håll…och som precis när de möts attackeras av fyra poliser som kom från typ ingenstans. Verkligen ingenstans. Snubben (jag har ingen aning om vem han var eller om han var skyldig eller oskyldig till vad han nu gjort) brottades ned på marken på ett ögonblick, tjejen blev svårt chockad (allt hände som sagt på ett ögonblick) och började skrika och skrika och skrika helt primalt tills en kille från 7Eleven liksom skuttade ut och svepte in henne i affären. Runt i fönstren stod folk (inklusive undertecknad…fast jag satt på balkongen…det var ju för bövelen sol&varmt&lördag) och tittade och applåderade och hejade på poliserna.

Efter de här dagarna blev ju tongångarna helt annorlunda och jag fick väl själv en lite mer nyanserad bild än bara det som hände under min balkong…men jag erkänner gärna att jag var skiträdd för de här ansiktslösa ungdomarna det här som kom att kallas "Göteborgskravallerna". För mig var de då (som nu) en oberäknelig hop av gatstenar och förstörelse som var helt oberäkneliga och som slog sönder min trygga tillvaro. Poliserna däremot stod på min sida, och jag minns hur en gammal dam stod nedanför min balkong någon dag och delade ut rosor till de fullt säkerhetsutrustade kravallpoliserna när de gick förbi…

När helgen väl var över så försvann containrarna och mitt område återgick till sin normala lunk…bara med lite mera hål i gatan där de snott alla gatstenarna. Lite mindre blåögd tyckte jag nog att jag hade blivit…även om jag till en början var skitförbannad på alla som tog annat än polisernas parti…och jag var nog ganska säker på att inget mer skulle kunna hända det året som skulle kunna skaka om mig så mycket.

Men oj vad fel jag hade.