Skivrecension: Pet Shop Boys - Fundamental

Okej; först några klargöranden:
A) Jag vet att den här skivan tidigare idag dykt upp för olaglig nedladdning på diverse torrentsidor. Jag har absolut ingen moral i ämnet vanligen, men det kan ju vara på sin plats att påpeka att jag fått höra den här skivan på helt laglig väg från en polare som har haft lyckan att få recensera den för en tidning. Har tjatat hål i huvudet på honom i tre veckor, så tajmingen kan verka misstänkt…men så är det.
B) Jag har en (två…tre…fyra?) helt fanatiska Pet Shop Boys-fans till vänner. En av dem har alla skivor de någonsin gjort och nästan som ett litet altare i sin bokhylla tillägnat Neil&Chris. På den nivån ligger inte jag… Jag var lika besatt som alla andra garderobsbögar under det glada 80-talet och dyrkade "Actually", "Behaviour" och "Very". Jag tycker "Performance" är en fantastisk konsert (även om jag bara sett den på DVD) och deras samlingsskiva ligger stadigt i min lilla rosa iPod-mini. Men jag gör inte alls anspråk på att ha någon full koll eller kunna dra de absolut bästa referenserna till andra (framförallt deras senare) album.
C) Även om mina absoluta favorit PSB-låtar är "Rent" och "Being Boring" så är det party jag mest förknippar med pojkarna. Resten av min topp 10 skulle fyllas av idel partyanthems som "Shameless", "Sometimes" och "Can You Forgive Her".
D) Det var Pet Shop Boys som fick mig att börja lyssna på U2…
Så. Med det sagt – över till "Fundamental". En skiva som känns lika mycket Trevor Horns (den legendariska producenten som bland annat låg bakom t.A.t.Us framgångar) som Pet Shops Boys… Först en genomgång av låtarna efter 3-4 lyssningar.

Psychological
Oj, är det här Depech nya skiva? Entonigt. Hårda syntar. Seriöst. Det här kommer att bli en mörk skiva kan man misstänka… Bra. Men helt klart mera Martin Gore än Chris Lowe om man säger så.
*****
Sodom and Gomorrah Show
Men snabbt blir det Pet Shop Boys för hela slanten. En cirkusdirektör presenterar "The Sodom and Gomorrah Show", följt av något som låter som de simpla synth-slingorna i Lena Ph’s "Delirium" (and I say that in a good way), men som snabbt styr in på klassisk PSB-mark i trakterna av "Yesterday, when I was Mad". Bra!
*****
I Made My Excuses and Left
Är det munkar? Trafikljud? En busstation? Trevor Horn tar över helt en stund innan låten kommer igång på riktigt och då hamnar vi i en ganska ordinär PSB-ballad. Inget man spelar på party, men riktigt vackert glimtvis. Tyvärr känns det som den slutar innan den hinner börja när väl sången kommer.
*****
Minimal
Mitt schlagerskadade öra tänker "Venus Butterfly" med Angel när de första tonerna ljuder…men jag kommer strax på bättre tankar. Det här är kärlek vid första ögonkastet. Minns ni "S-H-O-P-P-I-N-G we’re shopping"? Sedan dess har jag älskat bokstaverade refränger…och nu får jag en till. Med PSB. En bättre! Sedan första gången jag hörde skivan har jag nynnat på MI-NI-M-A-L Minimal! Skivans bästa låt i mina öron.
*****
Numb
Låten som tar vid där "Jealousy" slutar med alla stråkarna… Sedan blir det väldigt, väldigt lugnt och balladigt igen. Märker att jag kan mina PSB-ballader ganska dåligt och har svårt att dra paralleller om de inte är "Rent" eller "Being Boring" - och så bra som de är inte detta. Det är mera en helt okej ballad i fläskig orkesterskrud (och som blir PSBs andra låt som heter samma som en U2-låt….bara det att denna gången är det inte en cover).
*****
Luna Park
Halva den här låten läckte ut på nätet i ett tidigt stadium - jag sa att jag inte var något nedladdningshelgon - så tillskillnad från de andra balladerna har jag hört den här väldigt mycket och den har bara växt och växt (vilket kanske borgar för att samma sak kommer hända med de andra balladerna också – hoppas!). Påminner om "Birthday Boy" i sin uppbyggnad och har någon form av Beatlesflörtigt cembalointro.
*****
I'm with Stupid
Förmodligen den låt som låter mest som en stereotypisk Pet Shop Boys-låt för folk som bara hade koll på Pet Shop Boys under deras glansperiod kring "Actually" och "Very"-albumen (vilket var jag tills jag fick en (åtminstone en) polare som var besatt av djuraffärspojkarna). Denna släkting till "Heart" växer för varje lyssning och har årets bästa video hittills. En riktigt lysande comeback faktiskt. Ju mera man tänker på det. Och refrängen sätter sig som ett lim. Vem vill inte dansa till det här och peka på lämpligt utvalt offer på dansgolvet?
*****
Casanova in Hell
En bög som sjunger om erektionsproblem…man undrade ju just när det skulle komma…och även om jag inte skulle satt mina pengar på PSB så var det så det blev…även om det handlar om en heterosnubbe här då. Låten känns mest lite underlig…och är en skum blandning av ballad och upptempo där Neil Tennant verkar berätta en saga om den här snubben med klen snopp. Men räddas lite av en schyst produktion.
*****
Twentieth Century
Fick lyssna på den här låten tre gånger innan jag ens registrerade den. Den liksom bara gick in huvudet och ut igen utan att något satte sig. Antar att det inte är något bra betyg alls… Den här låten har en helt okej text om att stanna tillsammans och att lösningen kan vara värre än problemet – men den har en helt menlös låt att backa upp det med. Inte min tekopp. Lite för trist.
*****
Indefinite Leave to Remain
Då är det här bättre. En pampig "eftertextballad" med fartigare inslag. Vi närmar oss slutet. Men samtidigt har en viss balladmättnad insmugit sig och jag kan inte hjälpa att jag önskar att de kapat bort två-tre andra ballader från skivan, för då hade det här känts så mycket mera relevant och bra.
*****
Integral
Kommer ni ihåg "Very"-skivan där den största hiten ("Go West") låg som sistaspår? Well, they did it again. "Integral" är party-PSB när de är som mest gayglammiga. Discodrama som Alexander Bard skulle ta på sig långbyxor för att lyckas skriva, som garanterat kommer hamna på singel – och som kommer dominera bögdansgolven en tid framöver.
*****

Tja. Vad ska jag säga. Vissa delar uppfyller mina förväntningar. Vissa gör det inte. Sammantaget är det i alla fall absolut ett steg i helt rätt riktning, även om det är på tok för lugnt för mig stundtals. Allvarliga texter i popmusik är absolut inget fel (snarare tvärtom) - men jag hade inte dött av en partytext om att parta loss tills solen går upp istället för om erektionsproblem, identitetskortstvång eller UK/USA-relationen… Jag vill ju ha mitt PSB festligt. Sedan har vi det här med att Trevor Horn stundtals tar över spakarna helt…och då kan det gå åt båda hållen. Ibland blir det bara genialt som i slutet på "Minimal"…ibland blir det bara för mycket ljud på en gång, och det känns som om man försöker gömma en svag låt i mycket ljud.

Ingen direkt besvikelse.
Mycket kommer förmodligen att växa.
Men jag hjular inte Odengatan fram i ett 80talsnostalgiskt rus heller.

Betyg: 6 orange overaller av 10 möjliga
.