Filmrecension: Mission:Impossible:3

Mission:Impossible:3
J.J. Abrahams, USA

Redan innan det klassiska temat drar igång och tändstickan tänds så vet vi att Ethan Hunt och hans livs kärlek kommer råka väldigt, väldigt illa ut… Sedan kastas vi bakåt i tiden och få se hur Ethan gifter sig utan att avslöja sitt riktiga yrke för sin blivande fru Julia, hur han lockas tillbaka till IMF för ett uppdrag där han måste befria sin kidnappade elev från superskurken Owen Davian, hur han och hans team tvingas vidare till ett uppdrag i Vatikanen (och sedemera Shanghai) för att hitta en mystisk tingest som kallas "the rabbit's foot", för att sedan slutligen hamna där filmen började.

Känns plotten igen? Jajamensan – det är valfritt avsnitt av "Alias" men med extremt mycket högre budget och med Tom Cruise i täten i olika outfits istället för Jennifer Garner! Men det känns självklart helt naturligt: När J.J. Abrahams skapade "Alias" utgick han från sin tidigare TV-succé "Felicity" (Teri Russel är för övrigt utmärkt här som Hunts tidigare elev) och la till element från sin favoritserie "Mission: Impossible"…nu gör han bara tvärtom. Resultatet är såklart lysande i sin genre om man som jag avgudar båda TV-serierna. Att han äntligen har plockat tillbaka TEAMET som en viktig ingrediens (det blir ändå tillräckligt med soloshow för Cruise för att både hans fans och hans ego ska bli nöjda kan jag lova) i filmen gör att det här känns som den första riktiga filmatiseringen av Mission: Impossible och då samtidigt den klart bästa i serien.
Visst, man behöver inte vara hjärnkirurg (knappt normalbegåvad) för att hänga med i historien, men J.J. lyckas ändå hålla intresset vid liv bland alla de fantastiska actionscenerna (mina favoriter är helikopterjakten bland vindkraftverken och den där explosionen där Cruise nästan får ett flygplan OCH en bil i huvudet) genom att peta in små kul repliker, kemi mellan karaktärerna och genom att dessutom låta tempot gå ned i några små korta, stillsammare scener.
Absolut bäst är uppdraget i Vatikanen där alla bästa bitarna av M:I TV-serien kommer fram: Det är gummimasker, fantastiska miljöer, Maggie Q i snygg klänning som får göra en sådan där dramatisk "stiga ur bilen" entré och sen mingla omkring på ett party med kamera i puderdosan, roliga gadgets, skojiga lösningar och samtidigt en kamp mot klockan.
Skådespelarna imponerar över lag och Cruise har en förmåga att, trots sitt eviga figurerande i pressen med sitt privatliv, få en att glömma att han är Tom Cruise och istället bli Ethan Hunt, vilket måste vara en konst i sig… Bäst är Philip Seymore Hoffman som gör sin skurk Owen Davian sådär härligt genomvidrig utan att falla i fällan att spela över det allra minsta – något som gör honom till en av de bästa Bondskurkar som aldrig varit i närheten av en Bondfilm…
Bara de absolut sista minuterna får mig att må lite illa… Det är inte lika illa som den obligatoriska amerikanska flaggviftningen, men fanimej inte i en klass långt därifrån, och det är ju lite synd. Men jag kan ta det när vägen dit är så rolig som den är.
Överlag är det här en mycket bättre agentfilm än Bond varit sedan "Goldeneye" och den helt klart bästa M.I-filmen. Gillar man explosioner, evigt kulsprutesmatter och vill ha två timmars underhållning utan att behöva tänka för mycket så är det här perfekt popcornförströelse. Är man dessutom (som jag) M:I, Alias och J.J-besatt är detta ett måste!

Betyg: 7 kameror-som-kommer-förstöra-sig-själv-inom tio-sekunder av 10 möjliga
.