Bokrecension: Jenny av Jonas Gardell

Jenny
Jonas Gardell, Sverige

I den fristående fortsättningen på "En Komikers Uppväxt" och "Ett UFO Gör Entré" återvänder Juha till Sävbyholm för att ta redan på vad som egentligen hände med Jenny den där sista natten innan skolavslutningen då han själv redan gjort entré som UFO och lämnat henne åt hennes öde. Genom att besöka sina gamla klasskamrater; den våldsamme och elake Stefan, den tafatte Roy och Erik med Flinet – killen som såg sig själv som Juhas största komikerkonkurrent i klassen, får vi slutligen en bild av de fruktansvärda övergreppen som hände en enda försommarnatt i Jennys barndom.

Jag vill så gärna gilla det här… Jag gillar Jonas Gardell och jag älskade de två första böckerna, som jag tycker är fantastiska skildringar av hur hemska barn faktiskt är mot varandra och av den fruktansvärda rädsla för att bli utanför eller inte vara som alla andra som de flesta bär med sig långt upp i tonåren. Men den här boken om Jenny känns bara så…onödig. Inte för att det är "ännu en bok om tjejer som skär sig" som jag läste att någon recensent i någon av storstadstidningarna skrev, utan för att jag tycker den tillför alldeles för lite för att ha existensberättigande inför sina två föregångare. Visst, vissa karaktäristiska Gardelldrag finns kvar och ibland (men alltför sällan) glimrar det till och är alldeles lysande. Men inte ofta. Borta är alla roliga 70 och 80tals referenser…vilket må vara hänt om det funnits en viktig historia att berätta…men det gör det inte. Allting är bara en outhärdligt lång och plågsam skildring av ett övergrepp som vi förstår vidden av långt för Juha gör det.
Jag tycker dessutom Gardell sviker sina figurer lite. Juha känns bara som en meningslös bifigur utan något nytt att tillföra och Stefan och Roy förvandlas till schablonartade karikatyrer över "den alkoholiserade våldsamma landsortsbon" eller "smygbögen som hellre gifte sig än kom ut" istället för att kännas verkliga… Men värst är han mot Jenny. Denna stackars tjej som fått lida mest genom två tidigare får här utstå så mycket mörker att man bara vill gråta (och visst…jag ska inte hymla: ibland så spelar Gardell på HELT rätt strängar och jag lider och fäller tårar...men jag kan inte komma ifrån att det samtidigt känns som om han frossar i Jennys olycka) och precis när det börjar bli intressant – PRECIS när man förstår att Jenny trots allt rest sig enligt den devis ("Kom Ketchup så går vi! ") Gardell bankar in från bokens första stycke – precis då är boken slut... Väldigt snopet och väldigt tråkigt. Det är bara att hoppas att Gardell tar upp tråden så fort som möjligt och fortsätter där han slutade…och framförallt: låter Jenny, Juha, Stefan och Roy berätta sin historia färdigt!

Betyg: 4 krossade drömmar och flaskor av 10 möjliga
.