Filmrecension: Grizzly Man

Grizzly Man
Werner Herzog, Tyskland

Timothy Treadwell var en före detta alkoholist och B-skådespelare som tillbringade tretton somrar med grizzly björnar i Alaskas vildmark (fem av dem filmade han sig själv) och blev något av en rikskändis i USA (Letterman, skolturnéer) och talesperson för djurrättigheter innan han (och hans flickvän) slutligen blev uppätna av nämnda björnar sommaren 2003. I den är dokumentären hör vi människor som kände Treadwell berätta både positivt och negativt om denne märklige man, och framförallt får vi se stora delar av hans vackra och märkliga filmer.

Jag får erkänna att jag innan denna filmen faktiskt aldrig sett en film av Werner Herzog, men jag antar att jag måste råda bot på det nu…för det här är en av de märkligaste dokumentärer jag sett. Om det beror på Werner Herzog eller Timothy Treadwell är kanske oklart, men jag misstänker det är kombinationen… För även om Treadwell är en oerhört annorlunda figur, så ligger mycket av filmens storhet i Herzogs sätt att ändå inte köra det uppenbara upplägget (spela upp den film (endast ljud) som finns från själva dödandet av Timothy och hans flickvän, eller vältra sig i Treadwells galenskap och göra honom till en uppenbar knäppgök) utan att istället med olika infallsvinklar med matchande filmklipp långsamt pussla ihop bilden av en mycket, mycket märklig människa som helt förlorat sig i sin egen Disneyfiering av den natur han älskade.
Treadwell pendlar mellan att vara ensam, arg, extremt barnslig, nyreligiös, kåt (han har i en liten monolog en väldigt rolig syn på bögar som går ut på att han önskar att han varit bög för kvinnor är så komplicerade att underhålla), fåfäng (han gör en del underbara omtagningar och poser) och väldigt, väldigt naiv. Men aldrig rädd.
I övrigt får vi veta väldigt lite om Timothys flickvän som också blev uppäten samtidigt som honom (eftersom hennes familj inte velat ställa upp i filmen och det sägs hon var rädd för björnarna och på väg att lämna honom - några andra kvinnor i hans liv ställer dock upp och berättar om honom), vi får se några otroligt gulliga rävar (som hämtade ur en liveversion av Micke&Molle…vilket ställer hela mitt slutresonemang nedan på sin spets) - och även om vi som åskådare alltså inte får höra ljudupptagningen från dödsögonblicket så får vi i en stark scen se Werner Herzog lyssna på bandet.
Slutligen; vad den här filmen gör (ännu mera) klart för mig är hur mycket jag avskydde den smöriga naturdokumentären "Pingvinresan" (som jag inte ens orkat recensera ännu) där man, likt Treadwell som kallade de livsfarliga björnarna för saker som Mr Chocolate och inte kunde förstå när de inte betedde sig mänskligt (typ åt upp varandra) och såg dem som sina närmaste vänner, förmänskligar djuren så till den milda grad att gränsen mellan mänskligt beteende och djurisk instinkt helt suddas ut… Naturen är inte gullig – den är rå, brutal och jävligt farlig. Precis som det mänskliga livet.

Betyg: 7 söta rävar av 10 möjliga
.