Filmrecension: "Tjenare Kungen!"

Tjenare Kungen!
Ulf Malmros, Sverige

Det är åttiotal och Abra bor i en håla någonstans i västra Sverige med sin syrra och hennes kille (som två år tidigare misshandlat Milla för att hon är byns enda punkare) och drömmer om fly småstadslivet och att starta ett band. Hon får sin chans när Millan dyker upp som roddare åt ett band och hon hänger med henne till hennes lägenhet i Göteborg. De bestämmer sig för att starta ett band och ge ut en singel innan jul. Men vägen dit kantras av jakt på bandmedlemmar, den nya synth/hårdrocks-vågen, rockklubben "Errol" och dess snuskige bartender, jobb på korvfabriken, massa musik – och såklart pojkproblem i form av den gemensamma kärleken till Ulf Lundell-älskaren och författar-wannabeen Dickan.

Låt mig göra en sak klar först: Det här är en helt okej film, och den kommer säkert göra stor succé på bio. Skådespelarprestationerna är genomgående bra - speciellt huvudpersonerna och min personliga favorit "Gloria" spelad av Johanna Strömberg (även om Kjell Bergqvist numera är så type-castad att man har svårt att veta vilken filmkaraktär det egentligen är han spelar), storyn är helt okej, och kläderna, musiken (Alphaville, Lustans Lakejer, Cyndi Lauper, Lundell och massa Ebba Grön), prylarna och TV-programmen (Bagen!) är en nostalgitripp för oss födda på 70-talet och som var i Albas och Millans ålder då.
Problemet är bara att det inte räcker för mig…
Jag hade liksom förväntat mig mera efter den ljuvliga filmtrailern och framförallt efter Malmros förra film "Smala Sussie".
Det vi får nu är nämligen en ganska konventionell "problemen med att bilda ett rockband"-historia som vi sätt flera gånger förut, och dessutom ganska mycket bättre i till exempel Alan Parkers "The Commitments". Addera till det den något uttjatade "tjejer kan inte jobba tillsammans i grupp utan att det blir problem – speciellt om det dyker upp en snubbe" problematiken, och det börjar kännas som om hela 80-talsgrejen bara är där för att täcka det faktum att Malmros inte har något nytt alls att berätta….
…faktum är att hans signifikativa crazy-humor (som jag älskade i "Smala Sussie") inte alls få det utrymme man hade önskat här bland alla 80-talets hysteriska attiraljer.
Så även om det helt klart funkar att titta på och jag småfnissar en hel del, även om jag får nostalgirysningar av Laupers "Time After Time", bakelittelefoner, Cia Berg och "Forever Young"-videon, och även om det är underbart att höra nyskrivet Thåström-material – så kan inte betyget bli mera än godkänt.
Synd på så rara ärtor…eller möjligen Saccosäckkulor.

Betyg: 5 vinylsinglar av 10 möjliga
.


Filmen på imdb