Filmrecension: "I Hennes Skor"

"I Hennes Skor"
Curtis Hanson, USA

Maggie och Rose är systrar vars enda gemensamma nämnare - Maggie är en framgångsrik singeladvokat som kompenserar sitt dåliga självförtroende med en flott lägenhet och mängder av skor, Rose är snygg dyslektiker utan jobb som slukar alla karlar (och festar upp alla pengar) hon kommer över - är deras skostorlek.
Efter att Rose tillslut gått över gränsen en gång för mycket bryter systrarna kontakten helt och deras liv tar olika vändningar. Maggie bestämmer sig för att stanna upp i sitt liv och pröva nya vägar och Rose reser till Florida för att leta upp systrarnas hittills okända mormor. Det blir en lång väg för de båda systrarna att försöka hitta tillbaka till varandra.

En förhandsvisning på en amerikansk film som inte ens haft premiär i USA hör ju inte till vanligheterna…men jag får erkänna att jag trots detta var skeptisk innan jag satte mig i salongen. En två timmar lång smörfilm om två systrar av mannen som senast gjorde "8 Mile" med Eminem? Kändes sådär. Såhär i efterhand är jag i vilket fall jätteglad att jag tog mig i kragen och gick dit – för det här är en sådan där film där man måste få använda min favorit-klyscha: "en liten pärla".
För det första känns filmen som en "filmfestivalfilm", dvs fri från alla vanliga Hollywood-manér som skulle kunnat förvandla den till en flabbig RomCom eller en smörig snyftare. Den tar sin tid att sätta sina karaktärer och berätta sin historia (och den är inte rädd att göra det) och på något sätt – fråga mig inte hur - lyckas Hanson få liv i de flesta (mera om det sedan) av filmen utslitna klyschor som figurerar överallt i filmen och som man sett otaliga gånger förut: Partybruden som lugnar ner sig och skaffar ett jobb, den borttappade mormodern som visar sig vara sådär lagom klok, den riktiga kärleken som lurar runt hörnet och kvinnan som slutar ställa krav på sig själv och genast blir en lyckligare människa av att rasta hundar.
Fråga mig inte hur det funkar…men det gör det och jag sväljer det med hull och hår.
I alla fall nästan.
Mycket beror det på att filmen för det andra har fullständigt lysande skådespeleri på sina håll. Framförallt Toni Collette som lyckas med fylla sin "kraftig tjej med dåligt självförtroende"-karaktär med kött och blod och framställa henne helt trovärdigt och utan alla vanliga klyschor, men också Shirley Maclaine som låter sin mormor vara lite småkåt och får henne att kännas trovärdig trots att manuset snuddar vid att göra henne till en liten helgongestalt med lösning på allt.
Värre är det med filmens stjärna (åtminstone om man får tro affischer och pressmaterial), Cameron Diaz, som inte direkt gör bort sig som Rose – men som ändå spelar i en helt annan dimension. Ibland känns det till och med som om Rose figurerar i en egen lite sämre film än de andra två kvinnorna…något som också är manusets fel då man tex låter Rose dyslexi ska botas med hjälp av en gammal blind skolprofessor som gillar dikter och tvingar henne att högläsa för honom...en scen jag har svårt att tro att någon av Hollywoodsstjärnor skulle lyckas göra övertygande och verklig.
Nåväl, flera av filmens biroller, Mark Feuersteins charmiga Simon, Francine Beers roliga Mrs. Lefkowitz och Candice Azzaras bitchiga styvmorsa, väger upp detta genom att vara perfekta och att det ryktas om birollsnomineringar för Toni Colette när det bli Oscarsdags i januari är givetvis bara ett taktiskt drag och har inte har ett dugg med storleken på hennes roll att göra. Själv tycker jag snarare att filmen blir mycket bättre när man väljer att fokusera på Maggies historia – en kärlekshistoria som känns äkta och är rolig och sorglig om vartannat utan att bli konstlad – och ser hellre filmen som en film om ”Maggie och hennes syster” än tvärtom.
Sammanfattningsvis är i alla fall detta en helmysig må-bra-film (huvudsakligen för tjejer och bögar kan man misstänka…men där är det bara mina fördomar som talar) som är väl värd ett besök när den dyker upp på svenska biografer i november.

Betyg: 7 par skor av 10 möjliga
.