Filmrecension: "Crash"

Crash
Paul Haggis, USA

Under två dagar i ett kallt Los Angeles får vi följa en handfull människor; allmänåklagaren och hans bortskämda överklasshustru, den svarte kriminalkommissarien och hans knarkande mor, två biltjuvar med samvete, låssmeden och hans pistolrädda dotter, tv-producenten och hans vackra hustru, den rasistiska polisen med sin sjuka far och skeptiska yngre kollega, den persiska familjen som driver en liten affär med flera. Det som förenar dem, förutom att ödet för några av dem samman under kortare eller längre perioder, är deras fördomar och rädslor gentemot varandra.

Sedan Short Cuts har filmer som skildrar ″olika människors historier vars öden för dem samman på olika sätt″ utvecklats till en egen liten filmgenre (något år tror jag att jag såg ungefär tio olika filmer på detta tema på Göteborgs Film Festival) där juvelen i kronan enligt mitt tycke utgörs av Paul Thomas Andersons ″Magnolia″ från 1999.
Nu är det dock dags för en ny Paul att göra en nästan likadan (och lika bra) film. Faktum är att filmerna påminner så mycket om varandra att både jag och mitt biosällskap vänder oss om och säger ″istället för grodor! ″ när snön faller över L.A under slutscenerna…
Nåväl. Tro för all del inte att ″Crash″ för den sakens skull är någon form av plagiat. Nä, det som gör ″Crash″ till en sådan fantastiskt bra film är istället att den hela tiden lyckas överraska, trots att mötena människorna emellan ibland är väldigt förutsägbara. Just när man tror man vet vartåt filmen är på väg så lyckas Haggis styra den i rakt motsatt riktning – en egenskap som är bland det jag värdesätter mest i en film.
Lyckas man dessutom pressa fram det allra bästa av sin ensemble (Sandra Bullock är lysande (trots att hon som filmens huvudnamn bara har ungefär 15 minuter sammanlagd tid på duken), Matt Dillon och Thandie Newton likaså) så är jag helt såld. Karaktärerna känns rakt igenom äkta. Ingen är genomgod eller rakt igenom ond – men alla är rädda (och det med rätta), tyngs av sina fördomar och drivs av detta.
Dessutom var det, trots att det var fullsatt i salongen, så tyst att man kunde höra fläktsystemet arbeta i bakgrunden! Helt klart ett kvalitetstecken större än det mesta i en tid då folk allt som oftast pratar i mobiltelefon under föreställningen.
″Crash″ träffar som en knytnäve i magen (eller någon annan passande kliché) och innehåller några av de jobbigaste nagelbitarscener jag sett på hur länge som helst på bio. Den upprör, oroar, ger upphov till en massa diskussioner – och den innehåller inte den minsta strimma hopp…
….möjligen för den amerikanska filmindustrin, för det var längesedan jag såg något såhär bra komma därifrån.

Betyg: 9 osynliga skyddsvästar av 10 möjliga
.


Filmen på imdb