I år, tyvärr precis som kommande år, så krockar Göteborgs Filmfestival med första schlagerveckan, dvs jag kunde inte alls se så mycket fantastisk film som jag brukar under GFF 2011. Så här blev det i alla fall.
[ÅRETS FILM (DRAMA)]
1. Dogtooth Årets mest märkliga film visade sig också bli den bästa. Historien om de tre barnen som är instängda i ett eget universum av sina föräldrar (och har egna ord för allt) som man bara får lämna när ens hörntänder trillar ut är extremt udda, väldigt bisarr, otäck, klump-i-magen-skapande, blodig - och märkligt nog samtidigt väldigt rolig. Här ges inga tydliga svar, här finns inga Hollywoodska förklaringar eller berättarknep, men det är samtidigt långt, långtifrån den typ av högtravande, uppblåsta, konstfilmiga sömnpiller som jag har så svårt för. En filmupplevelse som känns och stannar kvar. Och därför årets bästa.
2. Melancholia Första akten är en lite ojämn von Triersk festen, där en av de stora behållningarna för undertecknad var miljöerna på Tjolöholms slott där mitt företag firade jul fem år runt Millennieskiftet, som är snygg och välspelad men inte berör mig speciellt. Andra akten, med en storspelande Charlotte Gainsbourg livrädd att förlora sitt liv och sina barn och med en briljant uppgiven Kirsten Dunst - är däremot årets bästa filmhalvlek. Så vackert. Så jobbigt. Så oerhört bra. Lars von Triers bästa stund sedan Breaking the Waves.
3. Black Swan Starkt om galenskap och fysiska gränser med en suverän Natalie Portman och mäktiga biroller.
4. Bridesmades Lärde förhoppningsvis inte bara Hollywood att tjejer är roligare än killar, utan också att även en romantisk komedi måste ha ett vettigt manus. Det räcker inte bara med Heigl/Anistons namn på ett kontrakt! Årets roligaste.
5. Super 8 J.J. Abrams plockar upp Steven Spielbergs stafettpinne och tar mig med på ett ungdomsboksäventyr jag inte upplevt på bio sedan Goonies och Indiana Jones glansdagar på åttiotalet.
6. Let Me In 7. Drive 8. 127 Hours 9. Abel 10. X-Men: First Class
Nästan: The Fighter, Apflickorna, NiceVille, Kongen av Bastøy, Chatroom, The Kings Speech, Flickorna från Dagenham, The Troll Hunter
Semester 2011 3v Andra veckan blev grym. Tillbringad på hemmaplan, men med dagsutflykt till Ullared (se nedan), en dag på stranden med massa bad (se nedan), nya möbler (gissa vart ni ska se för mer info), god mat hos Johan (skaldjur i mängder), på Haket (Andreas panerade ost), T&A (se...) och så - som vanligt...jag är bortskämd - massa gott från FF (som en grym stenugnsbakad pizza med chorizoröra och hembakade bagles) och så ett fantastiskt väder (och ett gäng glas med vin) på det. Kan inte bli bättre. "Source Code" – Film av Duncan Jones Ny För alla oss som har längtat efter en äkta science fiction-film - alltså en utan rymdskepp och galaxer långt, långt härifrån - så kommer här en alldeles utmärkt sådan i regi av David Bowies son. Historien om en militär (spelad av Jake Gyllenhaal) som med mystisk teknik om och om igen sänds iväg till de sista åtta minuterna innan ett tåg sprängs för att lista ut vem bombmanenn är är både smart, spännande, smårolig och välspelad. En Måndag Hela Veckan som möter De Tolv Apornas Armé, men ändå är något helt eget. Visst, den är inte perfekt, slutet är lite over the top, men allt är tillräckligt eget och överraskande för att jag ska tycka om den väldigt, väldigt mycket. Åtta popcorn av tio möjliga. "Project Runway" – Säsong 9 Ny Min absoluta favorit-reality är tillbaka, och efter första avsnittet där deltagarna var tvugna att sy något av det de sov i första natten så känns det som det är upplagt för ännu en bra säsong med en schyst blandning av katastrofer, genier och hysteriska divor. Jag håller alla tummar för att Nina & Michael inte gör flera katastrof-tabbar som i finalavsnittet ifjol (och som jurygrupperna i Project Runway Australia och Platinum Hit gjort varje vecka den senaste säsongen) utan att det här blir en höjdarsäsong rakt igenom med bara roliga utmaningar och rättvisa beslut. "Flamingo" - Bar Ny Trevlig sommarbar som har de två viktigaste ingredienserna för en trevlig sommarbar: Snygg och trevlig personal och supergoda drinkar. Och rosa plastflamingos. Allt annat är faktiskt sekundärt. Olle 2v Jag har inte träffat min favorit-tvååring den här veckan - men däremot har jag för första gången i mitt (och hans) liv pratat med honom i telefon. Alltså innan har han lyssnat på min röst och typ upprepat saker hans mamma sagt han ska säga...men nu pratade vi med varandra på riktigt. Så trivialt - och ändå så fantastiskt. Jag hoppas vi kommer prata mycket, mycket framöver. "The A-List" – Säsong 2 Ny Säsong två kastar oss ännu en gång tillbaka rakt in i New York-bögarnas hysteriska D-listeliv. Samma gäng är tillbaka (med produktionen har adderat en svart, hysterisk, heterosexuell brud till mixen) och efter första avsnittet verkar detta bli ännu en skön skräp guilty pleasure-säsong. Kommentaren om Reichens "uniball" i premiären var veckans roligaste kommentar. Ett måste. Brunch hos T&A Ny Stafettpinnen är upplockad och på premiären hos T&A bjöds gänget på den vanlöiga oövertröffade mixen av massa god mat och trevligt sällskap. Tack! "Bada på Näset" Ny Tjugo år i Göteborg och NU hittar jag en badplats som jag också kan bada på (jag vägrar hoppa från klippor ned i manetfyllda, bråddjupa mängder av saltvatten). Lördagen i sanden var en av sommarens bästa för mig. Tack ni som släpade med mig! "The Big C" – Säsong 2 Ny Första säsongen gick ju mest ut på att Laura Linneys karaktär skulle dölja för alla att hon hade canser, och även om det var småputtrigt så blev det aldrig suveränt i mina ögon, men i andra säsongen är allt mycket, mycket bättre. It's out in the open, de andra karaktärernas förhållande till sjukdomen blir intressant och lägger upp för roliga plottwistar och adderandet av Alan Alda och Sex and the Citys Cynthia Nixon i rollistan är suveränt. Rekommenderas. "Nya möbler" Ny Nattduksbordet fick jag i födelsedagspresent av FF, men först nu blev det ihopskruvat och står så snyggt bredvid sängen. Dessutom hittade jag tillslut en TV-bänk som kunde matcha nya TVn (och hemforslandet av den i Arnes bil är redan en legendarisk historia) och nu vill jag inte lämna vardagsrummet. Nice.
Ullared Mitt första besök i den här svenska klassikern var helt klart en suverän dagsutflykt. Det är helt enkelt trevligt att låna en bil och köra ut på den svenska landsbygden - vad man än har för mål. Eftersom kvittot sa 1200kronor så kan jag ju knappast skylla på att jag inte hittade något där heller (leksaker och flugor (japp, jag MF-laddar redan) var apbilligt) men i stort var det hela en besvikelse. Det är ju bara ett trängre ÖverskottsBolaget med några lägre lockpriser? BlueRay-filmer var ju tillexempel svindyrt och mycket kostade kanske tio spänn mindre än annars, men nog kan man köpa toapapper tjugospänn dyrare för att slippa slåss med hjorder av whitetrash med kundvagn? Jag kommer säkert åka dit igen (leksaker kommer ju behöva köpas ett tag framöver nu) men jag rekommenderar det inte till nån.
Västtrafik Under en månad gräver de upp all spårvagnsräls som går utt till Kålltorp där jag bor. Kul. Tror ni de ersätter dessa vagnar med varsin buss bara? Nädå. Istället krånglar de till allt så mycket de kan och störningarna den här första perioden har varit absurda. Tur man lämnar stan en vecka nu... Tokvärme när man ska sova Varmt är skönt. Om man är ute och solar. Inte om man är inne och sover.
Semester 2011 2v Första veckan avklarad - fan vad snabbt det går. Men även om den bara innehöll en enda fantastisk dag vädermässigt (spenderad traditionsenligt på Trummenäs badplats tills jag blev helt sönderbränd och där jag genomförde årets första havsbad) så lyckades jag ändå röra ihop veckodagarna mot slutet, leka massa med min favorittvååring, ligga i hängmattan och läsa, dricka massa onödiga glas med rosé, träffa familjen och helt koppla bort jobbet. Och det är väl egentligen det som är huvudsaken? Dags för vecka två! Olle Åt Han har en förmåga att dyka upp på den här listan varje gång jag träffar honom den här lilla krabaten, men grejen är ju att han blir bara roligare och roligare att umgås med. Just nu pratar han en hel massa, oftast i Yoda-liknande meningar med tre ord i taget, vilket onekligen gör allting både lättare och häftigare, och han hittar snabbt på olika aktiviteter som han gillar göra med olika personer. Min grej? Köra bil mellan oss på golvet och stå bakom honom när han klättrar up på en stege. Underbart. "Bridesmaids" – Film av Paul Feig Ny Jag hade hört väldigt mycket bra om den här filmen innan och tvekade nog lite om hajpen skulle hålla. Jag hade också hört några tveksamma jämförelser... "En kvinnlig Baksmällan" Skulle det alltså vara ett bra betyg? Tydligen. För den här historien om en tjej vars liv faller samman mer och mer undertiden som hon försöker behålla platsen som "maid of honor" på sin bästa väns bröllop (en nyare väninna till bruden tar nämligen upp kampen) är nämligen precis lika rolig, charmig och varm som en sådan här komedi skall vara när den är som bäst. Jo, den är lite förutsägbar (men *spoilervarning* hade hon inte fått den übercharmige polisen på slutet så hade INGEN lämnat salongen glad kan jag lova) men bara på det rätta sättet, och - precis som det sagts överallt - samtidigt känns den fräsch för sitt sätt att skildra kvinnor i komedier (utan att för den sakens skull kännas mera "tjejig" än vilken bra komedi som helst) och för att helt enkelt inte kännas som något man sett tusen gånger innan. Kristen Wiig (som spelar huvudrollen och har skrivit manuset) är såklart den här rullens break-out star - men Gilmore GirlsMelissa McCarthy kan helt klart se fram emot en Golden Globe-statyett i komedibirollsklassen i vinter för sin roll som megabutch heterobrutta. Åtta popcorn av tio möjliga. En uppföljare är oundviklig. "All Fired Up" – Ny singel med The Saturdays Ny Tjejbanden i Storbritannien har haft det svårt att hävda sig på listorna efter att Girls Aloud lagt de högklackade på hyllan och Sugababes ersatt alla sina medlemmar med nya. Hyfsat OK har det gått för The Saturdays (delar av barnvarianten av SClub7) - vars singel Up! som kom för några år sedan hamnade på min bästa-låtar-på-00-talet-lista - men de har inte slagit igenom riktigt stort. Deras förra singel Notorious var dock riktigt bra (den slog inte alls heller, dock) och nu har de tagit Xenomania och ett modernt dance-sound till hjälp inför nästa. Resultatet är riktigt, riktigt bra i min bok. Kul, dansat och popigt. Men jag kan inte hjälpa att tänka att om det är såhär Brian Higgins låter nu, då MÅSTENatalie, Nicola, Kimberly, Sara och Cheryl återförenas för ännu en skiva nästa år. Steps ska bli kul. Men nu är "The Return of Girls Aloud" snart ett krav.
"Hot Coffee" – Dokumentär på HBO Ny Fantastiskt dokumentär-tips (via twitter och Weird Science) som handlar om den vanliga missuppfattningen att USA är ett land där privatpersoner stämmer skjortan av företag i parti och minut för att få miljonskadebelopp, och som tar avstamp i ett fall de flesta av oss nog tror vi har stenkoll på: Kvinnan som fick skadestånd av McDonalds när hon brände sig på deras kaffe. Well, jag lovar att ni kommer få er bild av henne (och mycket annat) HELT förändrad efter att ha sett den här dokumentären! Ett måste. Förhoppningsvis snart på nån svensk TV-kanal. "One Day" – Bok av David Nicholls Ny När jag köpte den här boken var den bara någomting hyllat på ett "Köp 2 betala för 3"-bord i London. När jag nu läser den är den en enorm succé och etta på svenska boktoppen. Märkligt. Speciellt eftersom den svenska översättningen är fruktansvärd (de har "cowboyridbyxor" på bögklubbarna och schyst stavas med två s) och den egentligen inte är något speciellt märkvärdigt alls. Det är istället en ganska (med något undantag) färutsägbar dicklit där man följer en tjej och en kille tjugoår genom att få veta vad de gör exakt samma dag mellan 1988 och 2007. Visst. Det är en genial idé, det är rappt och stundtals roligt skrivet och exakt den typen av böcker jag vanligen klämmer på sommaren (skrivna av Tony Parsons, Nick Hornby och ett gäng andra vars namn trängs på bokens engelska omslag) - det finns en anledning till att den ligger på mitten av den här delen av listan... Men ändå. Lite märkligt är det allt. Delar ni dock min "Lättläst-i-hängmattan"-passion för böcker om trettionånting-män med taskiga förhållanden i London, ja då är ni hemma. 14 oktober har dessutom den Lone Scherfig-regisserade filmversionen premiär med Anne Hathaway (wow) och Jim Sturgess (wow) i huvudrollerna premiär. DEN kan bli något!
"La Pluma" - Rosévin Ny Jag är megakonsument av rosévin på sommaren. Jag drickr gärna roliga öl/ale, Pimms är en favorit som jag fixar alldeles för sällan - men 98% av gångerna dricker jag rosé som den svennebanan jag är (dock utan Fanta oftast). Mestadels köper jag Mulderbosch av bara farten, men här är min senaste favorit. Riktigt bra. Testa! 2916 om ni behöver ett nummer. 79 kronor om ni behöver ett pris. "Glassiären" – Sveriges största glassar Ny Tja, en bild säger mer än tuen ord. Massivt! Borde vara Karlskronas största turistattraktion om inte staden i sig varit så jäkla vacker. "Haven" - Säsong 2 Ny En av förra årets stora sommar-guilty pleasures är tillbaka. Stephen King-baserade Arkiv X-varianten Haven började lite trevande, men blev så småningom - mycket beroende på sin schysta casting - riktigt kul och spännande med en alldeles lagom dos mytologi. Andra säsongen börjar exakt där den förra slutade (en av förra årets roligaste cliffhangers) och det verkar inte ha tappat farten. Snarare fått nytt självförtroende. Absolut inte omistligt. Men kul. "Viskleken" - Ny bok av Arne Dahl Åt Har legat här på listan innan, men min otroligt dåliga läs-disciplin när jag inte har semester gjorde att jag inte läst ut den förrän nu. A-gruppens återkomst (och för den delen Jan Arnalds återkomst till kriminalgenren) är efterlängtad hos oss som älskade de tio första böckerna och här får vi vår hunger efter internationella konspirationer, favoritkaraktärer (hoppas Jon inte är helt borta trots att han inte är med i nya gruppen "på riktigt") och - framförallt - Dahls språkliga krumbukter stillad. Ska jag säga något negativt är det kanske att lite väl många karaktärer introduceras i samma bok (de i A-gruppen växte man ju ihop med då de dök upp i olika böcker) vilket gör det rörigt och personteckningarna får lida och bli lite klischétunga. Dessutom så tar det en stund innan hela cirkusen tar fart och det blir aldrig riktigt lika spännande som i de bästa A-gruppsböckerna. Men med det sagt: Jag är så sjukt glad att det här gänget (och Arne Dahl) är tilbaka, och jag längtar redan att få hoppa runt i Europa under nästa fall.
Twitter Ovärderligt när något gigantiskt händer nyhetsmässigt (och de där tweetsen från ön undertiden allting hände kommer aldrig lämna min skalle) men samtidigt så fullt av felaktig information, besserwissrar, nätmobbare och allmänna dumskallar att man blir helt psykiskt slut efter några sådana här twitterintensiva dagar.
Oslo 110722 Jag vet. Otroligt futtigt och fånigt att lägga något sådant här fruktansvärt på en sådan här fjantig popkulturell lista. Jag ska inte diskutera det vidare. Men det dominerade såklart den här veckan. Och mig och min tillvaro. Och måste därför också dyka upp här. Det vore absurt annars. R.I.P Amy Winehouse Ord är onödiga. Det här säger det mesta. Håller tummarna för att den där tredje skivan finns där ute nånstans.
Bredband från 3 Betalade för bredband ett dygn. Efter två timmar ville det ha mera pengar (och då hade det knappt fungerat under tiden för jag satt på ett tåg i djupaste Småland) och efter att jag med viss tvekan betalt igen...så ville det ha mera pengar igen efter 30 minuter. Fullständigt värdelöst. Note to self: Använd iPhone istället. SJ Äsch, bara för man betalt för förstaklass så ska man väl inte åka det. Byt alla vagnar till andraklass istället och låt folk svettas som grisar utan eluttag trots de betalt för något annat.
Olle Åt Umgås man med en (snart) tvååring en hel helg så är det klart att man som ickeförälder upplever alla positioner på den här listan i sin relation (hur föräldrar orkar med trotsiga småkillar som inte går att resonera med alls övergår mitt förstånd – själv vill jag bara stänga dörren och sätta på musik) men man glömmer ju lätt bort allt rött och gult när de visar sin bästa sida och bara är sådär mysigt charmiga och oskuldsfullt intryckinsupande som bara små barn kan vara. Jag och lilla O hade en fantastisk helg ihop där höjdpunkterna var pingvintittande i Slottsskogen, åka varv på varv med farfarsbilarna på Liseberg, springa väldigt fort i lägenheten, sitta längst bak i spårvagnen och titta ut genom fönstret utan mamma & pappa och att köra lastbil fram och tillbaka på hallgolvet. Saknar honom massa. "Super 8" - Film av J.J. Abrams Ny Sommar/popcornfilmerna har de senaste åren varit så mycket serietidningshjältar och action utan handling att det nästan kommer som en chock när JJ Abrams plötsligt gör en film där handlingen och de okända skådespelarna får stå i centrum. Visst, den här filmen där ett tåg med mystiskt innehåll kraschar mitt framför ögonen på ett ungt filmteam i en sömnig småstad i sjuttiotalets USA bygger mycket på nostalgifaktorn från en publik som (likt undertecknad) växte upp på en Spielbergsk diet av E.T, Hajen, Goonies, Indiana Jones och Tempelmysteriet; starka historier med övernaturliga inslag och med barn påväg in i ungdomsvärlden/vuxenlivet i centrum – men med starka insatser från barnen (speciellt Elle Fanning och debuterande Joel Courtney) och ett extremt rappt tempo (också ett lyft från otalet alldeles för långa sommar/actionfilmer – här finns inte en död sekund) står den här filmen säker även på egna ben. Årets bästa kommersiella film (inget slår Dogtooth och Melancholia i min värld) so far. Se! 8/10. Saluhallens Lammkorvar Ny Jag vet inte vart FF köpte dem, men de här korvarna var verkligen höjdpunkten när jag och familjen grillade i fredags. I alla fall för oss vuxna. Olles höjdpunkt var en katt som gick förbi. Vart den tog vägen diskuterade vi sen hela helgen. "Swagger Jagger" – Ny Singel med Cher Lloyd Ny I Storbritannien är X-factor fyran Cher Lloyd en följetong i skandaltidningarna och folk har hatat henne sedan hon blev utplockad av Chery Cole framför publikfavoriten Gamu i förra årets omgång. Well, talang visade sig ändå den unga tjejen ha i drivor – både när hon rapade och när hon sjöng och Black Eyed Peaswill.I.am uppgavs slåss med en massa stora producenter om att få släppa musik med henne. Nu är första singel här – och med pop- och bögbloggar i Storbritannien rasar och hånskrattar över att det låter så hemskt så föll jag direkt för den här otroligt amerikanska och otroligt 2011-blandningen av BEP, Gwen Stefani,Swedish House Mafia (de sista 50 sekunderna är magiska – tänk om hela låten var sådan) och det gamla örhänget My Darling Clementine.
"Plants vs. Zombies" – Förra årets bästa spel Åt Det kom en uppdatering på iPhonen, självklart var jag tvungen att kolla in den, och vips var jag stenfast i förra årets bästa spel (jajamensan, kolla här bara) ännu en gång. Jag sa det så ofta då, men det är verkligen dags att säga det igen: Ska ni bara ha ett enda spel på er iPhone så är det det här. Fortfarande sjukt kul. På fjärde varvet… "Colour of a Man (Pet Shop Boys Organic Mix)" – Mix med The Hidden Cameras Ny Min största The Hidden Cameras-period försiggick någonstans kring Mississauga Goddam-skivan/Ban Marriage, men när min gode vän David uppmärksammade mig på onsdagens Popjustice-låt så ramlade jag snappt tillbaka i Joel Gibbs varma röstfamn. Tricket här är såklart en sjukt snygg och supersoft mix av grabbarna i Pet Shop Boys som här förenar två av homovärldens stora popgrupper på allra bästa sätt. Ljuvligt.
"If I Do" – Ny singel med Brandur Ny Knappt har jag kommit över hur bra den av SoFo records nytända Brandur blivit med singeln The Illusion of innan han släpper ännu en snygg elektrorökare. Den här gången lite mera mysigt bitterljuvt än den mer dansiga föregångaren. Den där kommande skivan kan bli något riktigt, riktigt stort! Lyssna själva här! "I Didn't See It Coming (Richard X Remix)" – Ny remix på Belle & Sebastian Ny Mer musik på dagens lista – och ännu en fantastisk mix! Här har Richard X stoppat de gamla legendariska indiepoparna i någon form av Never Ending Story-kostym…och det fungerar alldeles utmärkt. Hör själva!
Slottskogen Ny Varje gång jag är där så slås jag av hur mycket jag gillar den där parken…vilket är långt mycket mer förvånande än det låter eftersom jag länge tyckte det var en av Göteborgs mest övervärderade platser. Nu är jag nästan lite stolt. "The Matt Lucas Awards" – BBC Pilot Ny OK. Allt i den här piloten som driver med alla prisgalor därute är inte klockrent, men jag gillar idén (och Matt Lucas och hans gäster så mycket) att jag förlåter att det blir lite fånigt ibland (och att de dissar Blues I Can’t). Dialekt-kategorin i början är till exempel klockren. Kolla själva!
"Harry Potter och Dödsrelikerna: Del 1" – Film av David Yates I "Harry Potter-filmtermer" är det här en av de svartaste, bäst spelade och mest vuxna delarna i filmserien. Precis som böckerna har ju filmerna blivit svartare och mer fulla av relationer huvudkaraktärerna emellan. Det, och en riktigt snygg animerad sekvens om vad The Deathly Hollows egentligen är, är verkligen behållningen med den här filmen (samt en skönt överspelande Helena Bonham Carter) som annars så otroligt tydligt är en halv bok och en inte speciellt intressant historia på egna ben. Karaktärerna hänger mest runt i en skog mot slutet utan något speciellt klimax i historien, och innan känns allt mest som spridda actionskurar. Älskar man böckerna och har läst dem, vilket jag gör, så har man förmodligen mer behållning, men annars är det här bara en transportsträcka till finalen. 5/10
"Den Utvalde" – Film av Eric Donell & Martin Söder Jo, jag hade väl hört att det här kriminaldramat från 2005 om en mördare bland studenterna i Uppsala skulle vara dålig och jag visste den fick urusel kritik – men det får ju (med rätta) Beck- och Wallanderfilerna också när de går upp på bio…emn sen är de ändå ganska trivsamma guilty pleasures en söndag då det regnar. Det är inte det här. Den här sjukt kassa soppan med en monstruöst träig Andreas Wilson i huvudrollen är inte i närheten av något man kan förknippa med ordet pleasure. Manuset är rent ut sagt förjävligt, replikerna helt befängda, skådespelarna varierande från "vi sliter ihjäl oss med det vi har" (Dufvenius, Kulle, Rosenberg) till pinsamma (nämnda Wilson), regin slarvig (regissören har för övrigt skrivit manus och – spoilervarning – castat sig själv som mördaren) och alltihop är helt enkelt en vilt flaxande kalkon. Största mysteriet är definitivt inte vem mördaren är. Det är att nån fick ihop pengar (å så många kända namn) att göra den här skiten. 0/10…men notera gärna betygen på DVDns omslag. Trustworthy! Överdriven stress på jobbet Tja, det är väl ingen som tycker det är roligt, men det har tagit upp så mycket kraft den här veckan så det måste vara med här. Lite stress är kul. Men lLagom är bäst.
15-åriga Emma bor ensam med sin pappa och sin 7-åriga lillasyster Sara. När Emma möter Cassandra genom deras gemensamma intresse för ridsporten vaulting (en sorts gymnastik på hästryggen) påbörjar de en märklig relation fylld av brutala fysiska och psykiska utmaningar, där en mängd gränser överskrids. Parallellt får vi följa Saras insikt om sexualitet och kärlek ur en sjuårings perspektiv. Det här är en mycket märklig film. Jag ska inte säga att de lesbiska och light-bondage kryddade undertonerna går mig förbi, men de drabbar mig inte speciellt hårt, vilket mest gör filmen en smula märklig, men dock fascinerande, i mina ögon. Spelet mellan Emma och Cassandra är lite kittlande, men det ligger liksom mest och pyr och blir inte speciellt provocernade i mina ögon. Bättre är det då med historien om Sara. Här känns det verkligen som om regissören vågar ta sig an någonting man sällan ser på film; hur ett allt mer sexualiserat samhälle tvinga in barn i idel märkliga situationer där de vuxnas förväntningar och regler oftast går helt mot varandra. Väldigt intressant, snyggt presenterat och alldeles lysande skådespelat av den unga tjejen som spelar Sara.
Stephen Frears har gjort My Beautiful Laundrette. Han har gjort Farligt Begär, High Fidelity, The Snapper och han har framförallt gjort The Queen...och nu har han gjort en helt meningslös skitfilm som heter Tamara Drewe, vars manus förmodligen skulle funka utmärkt som Stefan&Krister-buskis i nån park i sommar... Den här historien där Gemma Arterton spelar en slampig journalist som återvänder till sin hemby och rör upp massa känslor - främst hos männen på ett närliggande pensionat för författare - känns nämligen så gubbsjuk och cementerad i sina könsroller att jag inte kan ta den till mig överhuvudtaget. Visst, det ska sägas att ett fullsatt Draken mullrade av skratt från den medelålders/pensionärsmogna publiken, men jag kan inte riktigt köpa grejen med folk som tjuvlyssnar på dass, Mamma MiasDominic Cooper som nån form av "cool" rocktrummis, smygskickade mail och sms, en hunkig ungdomskärlek som bara väntar och genomgoda kvinnor som förlåter det mesta kontra riktiga slynor som ligger med allt och alla även om de är överåriga gubbslem. Förutsägbart, fånigt och tråkigt är ledorden. Kanske finns det något Frears vill säga här nånstans, eller så vill han kanske bara underhålla? Vilket det än är så misslyckas han kapitalt med mig på båda punkterna. Grymt slöseri med en mängd talangfulla skådisar och Midsomer-mysiga brittiska miljöer.
Det börjar med en våldsam tsunami någonstans i Sydostasien. Fransyskan Marie LeLay sveps med i de Oscarsnominerade effekterna och svävar en stund mellan liv och död. När hon räddas mirakulöst har hon kvar minnen från denna stund och hon får svårt att tänka på något annat. Parallellt börjar George Lonegan (spelad av Matt Damon) en kvällskurs i San Francisco med förhoppningen att starta om sitt liv och slippa arbeta som medium, eftersom han ser sin gåva att kunna tala med de döda som en förbannelse, och parallellt med dessa två historier blir en tolvårig kille av med sin tvillingbror i en tragisk olycka i London. Jag avgudar Peter Morgans manus i Tony Blair-triologi (ni vet The Special Relationship/The Queen/The Deal), men när han här försöker berätta om livet efter detta på tre olika sätt så uppstår viss problematik (inte minst när han vill väva samman dem på slutet) och i kombination med Clintans sentimentala regi blir det hela en smula övertydligt och långdraget. Nog för att här finns en del fina och starka scener (tsunamin i början, en otroligt laddad och fin scen under en smak-tävling på en matlagningskurs etc) och nog för att det är svårt att värja sig mot sentimentaliteten stundtals (speciellt scenerna med den tolvårige killen är hjärtskärande stundtals), men jag hade nog hellre sett en hel film om Matt Damons medium, och lite mera utforskat de intressanta baksidorna som skulle uppstå om nån verkligen kunde få kontakt med andra sidan. Nu blir det hela lite långt och hela historien om fransyskan ganska onödig (förutom den småfåniga slutklämmen), men har du två timmar över för något som lite för ofta känns som en Hallmark-film på TV3 med bättre budget och skådisar, och har du lust att gråta lite och fundera över döden en stund, tja, då kan du nog inte se något bättre.
Människor, i huvudsak barn eller ungdomar, som, vanligen i historisk tid, stängs in på någon form av institution, vanligen någon form av skola eller religiös inrättning, och där utsätts för någon form av övergrepp, vanligen sexuella, mentala eller våldsamma, är nästan en egen genre numera, och jag har sett otaliga på Göteborgs Filmfestival genom åren. Här är ännu en, denna gången byggd på en verklig historia från Norge, där pojkar i åldrarna 11-18 år i början av 1900-talet skickades till ön Bastøy (istället för till fängelse) där de fick agera billig arbetskraft under ledning av en sträng föreståndare (här spelad av Stellan Skarsgård). När den unge Elling kommer till ön blir han den förste som vågar stå upp måt föreståndaren och de andra vuxna, något som kom att få stora konsekvenser för många på ön. Man må ha sett det innan, men med ett manus som lyckas vara hyfsat oförutsägbart inom ganska förutsägbara ramar och med några riktigt bra skådespelare bland ungdomarna (den Marlon Brando-like debutanten Benjamin Helstad och hans kompis Olav spelad av Trond Nilssen är riktiga fynd) så blir det här ändå en riktigt bra och välgjord film. Flera gånger sitter jag på helspänn och håller tummarna stenhårt för de unga killarna, och trots att det förvånar mig något så är det bara att kapitulera och erkänna att jag ännu en gång fallit för en film i instutitions-genren.
Fem ungdomar med diverse personliga problem träffas på en chat och drivs till diverse dumheter ledda av chatsidans skapare William (spelad av Aaron Johnson från Kick-Ass) som har den något bisarra hobbyn att driva folk till självmord genom att låtsas vara terapeutisk. En småspännande ungdomsfilm där alltihopa visualiseras skickligt genom att låta de olika chattrummen som ungdomarna deltar i vara riktiga fysiska rum där människor möts och kan gå ut och in ur, och som är sammankopplade genom en färgsprudlande korridor som symboliserar internet. Samtidigt klipps vi parallelt till den verkliga världen, en något blåblekare värld, där ungdomarna via datorer och telefoner kopplar upp sig mot chattarna i olika situationer. En smart idé och ett manus som hämtat från ett avsnitt av en av mina favoritserier Skins (Hannah Murray som spelade Cassie i de två första säsongerna har en av huvudrollerna här) bidrar till en av festivalens största överraskningar hittills. Framförallt är det den spännande historien och The Ring-regissörens snygga visualiserandet av chattrumsidén jag går igång på, och det räcker faktiskt för att jag ska släppa att manuset helt tappar bort två av sina fem huvudroller en bit in i filmen eller strunta i det faktum att de psykologiska svängarna hos några av karaktärerna kanske inte riktigt känns som om de är helt realistiska. Och visst, filmer som utspelar sig i min favvo-affär Cyberdog i Camden och som använder Mini VivasI Left My Heart in Tokyo i en viktig scen är så klart oemotståndligt för undertecknad. Jag gillar det här. Massa. Och jag tycker sällan internets förmåga att föra samman okända människor skildrats snyggare än här.
The King's Speech Tom Hooper, Storbritannien/Australien
När den brittiske kungen dog på trettiotalet passades kronan över till hans äldste son, som dock abdikerade efter ett kort tag då han hellre ville gifta sig med sin två gånger frånskilda, amerikanska fästmö. Kung blev då istället den näst äldsta brodern, George VI, en man som stammade kraftigt och inte kunde säga en mening utan problem och än mindre hålla ett helt tal, och som nu alltså skulle leda sitt folk in i ett krig med hjälp av just tal i nya mediet radio. Lösningen blev en man av folket, en misslyckad australiensk skådespelare som mot alla odds skulle komma att bli kungens bästa vän. Det är inte konstigt att den här filmen fått tolv Oscarsnomineringar och är toppkandidat att ta hem tunga priser för bästa skådespelare, regi och film på galan senare i februari. Den här filmen har nämligen allt som Oscarsjuryn går igång på: En man med ett handikapp i centrum (excellent spelad av Colin Firth som dessutom är "over due" för en Oscar eftersom han inte fick nån för hyllade A Single Man ifjol), snygga kostymer med kunglig glans, en sann historia i botten med stark fellgood-karaktär och - som grädde på moset - Hitler och Andra Världskriget (Oscarsjuryns favoritkrig) lurande runt knuten. Klart de köper det med hull och hår! Själv faller jag inte lika handlöst. Jo, det är charmigt till tusen, det är bra snits i manuset och skådespelarna är (speciellt Firth och Geoffrey Rush) på topp. Historien är ett stycke intressant nutidshistoria och det är inte överdrivet sentimentalt eller smörigt på något sätt...men det blir lite för enformigt (jag hade gärna sett ännu mera fokus på kungens relation till brodern, skandalerna kring dennas abdikering och även om hela historien bygger på "Berties" egen osäkerhet om att våga bli kung, skulle man ju vilja veta om han nån gång tänkte på att han också gjorde sin dotter Elizabeth till framtida drottning) och möjligen lite för myspysigt för att jag ska köpa det rakt av. Det är inte alls några jobbiga 130 biominuter du har framför dig om du går och ser den här filmen, och jag tror att för många är det här precis essensen av vad en biofilm skall vara, och det finns nog få människor som tycker genuint illa om den - men det finns en lång rad mycket mer intressanta bioupplevelser bara bland de tio nomineradefilmerna till årets Bästa Film-Oscar än The King's Speech.
Flickorna från Dagenham Nigel Cole, Storbritannien
I brittiska Dagenham låg 1968 världens då fjärde största Ford-fabrik, och när samtliga anställda 150 kvinnor (av 55.000 arbetare på fabriken) ledda av Rita O'Grady bestämde sig för att strejka för att få lika lön för lika arbete satte det så smånigom igång en snöbollseffekt som resulterade i lagändrigar och en världsomspännande revolution för kvinnors löner. Av den här sanna historien har Saving Grace/Calender Girls-regissören skapat ett stycke modern feministisk nutidshistoria, snyggt tillrättalagt som de skådespelande damernas snygga sextiotalsfrisyrer och pudrat det med sedvanlig brittisk arbetarklasskomedihumor a' la' Brassed Off eller The Full Monty. Visst, det känns kanske ibland lite väl tillrättalagt när makarna är genomgoda, chefernas fruar välutbildade comrades-in-arms och Miranda Richardsson politikerkvinna (kanske mer lik Maggie Thatcher än den Labour-minister hon ska porträttera) slänger sig med snitsiga bitskheter värda hennes drottning i Svarte Orm, och cynikern kan säkert fnysa åt element som drömmen om en snygg klänning eller kraftiga birollskvinnor som visar tuttarna och dricker whisky mellan snitsiga repliker på bred dialekt... Jag rycks dock med i den här härliga feministiskt initiativistiska svennebannan-varianten av ett Mad Men-avsnitt, som både lyckas hylla och ifrågasätta fackföreningsrörelsen på samma gång. Det går nämligen inte att värja sig mot duktiga Sally Hawkins i huvudrollen som Rita och jag faller handlöst rakt ner i alla de snyggt orkestrerade känslofällor som filmmakarna placerar ut med hjälp av Hollywoods alla knep och knåp. När sen de riktiga kvinnorna dyker upp i korta inslag till eftertexterna - och visar sig vara lika starka (joviliskt charmiga) karaktärer som i filmmanuset - släpper jag alla mina förbehåll och lämnar biografen glad och lycklig över att sådana här grymmar brudar en gång vågade offra allt för att ändra historien.
Upptakten är väldigt The Blairwitch Project: Vi får veta att filmen vi ska se består av upphittat filmat material, att det är autentiskt och att man inte vet vilka som filmat det. Sen drar det igång med tre ungdomar som ger sig ut i det vidunderligt vackra, norska landskapet för att med handkamera försöka lösa mysteriet med en massa döda björnar som börjat dyka upp i landskapet. Här tar dock filmen en liten annan riktning en den nämnda amerikanska skräckfilmen... ...för där ungdomarna i Blairwitch snorade i kameran och vi aldrig fick se vad som jagar dem, så träffar de här ungdomarna ganska snabbt den cyniske trolljägaren Hans, anställd av norska staten för att hålla ordning på de norska trollen, och möter strax sina första troll. Filmen får därefter mera likheter med Jurrasic Park ("jagad av stora, snygga, datoranimerade bestar") än Blairwitch, samtidigt blandat med lika delar John Bauer och Bröderna Dahl (ni vet de som jagade professor Drövels hemligheter på 80-talet), och den tar sig an trollen ur en botanisk och ekologisk vinkel (med hjälp av Otto Jespersens trolljägare) som är mycket rolig och underhållande. Sammantaget är det en väldigt lyckad mockumentär som med sitt schysta tempo, sina skojiga förklaringar om trollens liv och leverne och (framförallt) sin sköna humor förlåter en hel del logiska luckor (och då menar jag inte att den de facto handlar om troll) och en viss enformighet. Den borde snart vara på väg mot svenska biografer och förmodligen mot en amerikansk nyinspelning (säkerligen långt mycket blodigare, mer actionspäckad och med bättre effekter - men helt utan charm och norska fjordar som tar andan ur dig). Helt klart en lyckad fredagsfilm.
Den nio åriga Abel slutade prata när pappan lämnade familjen och blev så sjuk att han fick läggas in på sjukhus. När hans mor bestämmer sig för att ta hem honom på försök börjar han plötsligt att prata igen - men har då börjat tro att det är han som är pappan. Av rädsla att han ska halka tillbaka in i tystnaden bestämmer sig mamman och hans två syskon för att låta honom hållas, något som kan vara nog så svårt utan komplikationen att pappa plötsligt kommer tillbaka. För några år sedan var Gabriel Garcia Bernal på filmfestivalen med sin film Deficit, en helt meningslös skitfilm om du frågar undertecknad. Det kan man däremot inte säga om den här filmen gjord av hans Din Morsa Också-medspelare Diego Luna. Luna lyckas nämligen få den här i botten så djup tragiska filmen att bli fylld till bredden av humor och värme, utan att någonsin tappa fokus eller driva med karaktärerna. Skådespeleriet är alldeles lysande, speciellt från den unge Abel spelad av Christopher Ruíz-Esparza och av hans lillebror Paul (spelad av hans verkliga lillebror Gerardo Ruíz-Esparza), och de knappa nittio minuterna har inte en onödig sekund fram till det oförutsägbara slutet. Gripande, roligt, sorgligt om att vad som egentligen är en bra eller en dålig förälder, och en lysande film att börja årets festival med.
Filmen som vann sidosektionen i Cannes och huvudpriset på Stockholmfilmfestival är inte nog inte lättmält för den som gillar sina filmer politiskt korrekta, utan visst motstånd, och uppbyggda enligt klassiskt Hollywoodskt berättarsnitt. Klarar man däremot av att se någonting väldigt annorlunda som griper tag i en från första rutan, som bombaderar ditt huvud med frågor och vänder upp och ned på vad man får visa och inte visa på film och som blandar känslor och stil från regissörer som Michael Haneke, Roy Andersson och Lars von Trier (samtidigt som det känns väldigt eget), ja då är den här grekiska Oscarsnominerade succén om ett par föräldrar som låter sina barn växa upp instängda i en villa med stor trädgård, och som där skapar ett helt alternativt universum till dessa om omvärlden helt omedvetna ungdomar. Parallellerna till fascistiska regimer och stater som Nordkorea (här finns till och med de klassiska inövade dansnumrena för "ledaren") är knappast subtila, men det här är så fascinerande, så annorlunda, så fullständigt uppslukande att jag blir helt överkörd. Men som sagt. Du är varna. Det är verkligen, verkligen inte en film för alla.
1. Dogtooth
Inlägg
