Skivrecension: Pride Classics

Pride Classics

Låt oss lista självklarheterna först: Självklart kan man inte göra en skiva som passar alla som är homo och självklart kan man inte få med alla låtar som direkt och indirekt blivit så kallade gayklassiker genom åren. Det är en omöjlighet och det vore bara idiotiskt att tro att någon skiva skulle kunna uppfylla de kriterierna. Vad man däremot KAN göra är att försöka sätta samman en bra partyplatta där de flesta låtar direkt eller indirekt (eller bara rent fördomsfullt) har någon form av homoanknytning och volia! - här är det första (mig veterligen) svenska försöket.
Visst, det ska erkännas att när jag hörde att de sköna killarna på QX var de som skulle vara ansvariga för att plocka ut låtar till den här CDn så var min första tanke att det skulle bli lite som om man skulle låta en femåring välja ut en dildo: Färglatt och roligt, men kanske inte så funktionellt och hardcore... I love them to bits – men vi har nog sällan samma låtar som spelas mest i våra iPodlurar.
Nåväl, lyckligtvis hade jag helt fel i mina farhågot. Efter en Londonresa med nya Pride Classics i öronen kan jag nämligen konstatera att det här är en riktigt lyckad samling som säkerligen kan förgylla de flesta hemmafester under Prideveckan både i år och åren framöver. Visst, samlingsskivor känns väl egentligen sådär lagom nödvändiga idag när alla köper sin musik styckvis på iTunes, men samtidigt är det en perfekt skiva att skapa sin egen låtlista hemma efter och komplettera med de spår man saknar sedan tidigare, och typ Kylies Casinoremix av Your Disco Needs You är ju fanimej obligatorisk i en bögs skivsamling numera.
Här blandas annars självklarheter (I Will Survive, I am what I am, I'm Coming Out) och svenska diton (Crusified, Crying at the Discoteque) med Oswaldfavoriter (If You Could Read My Mind, Disco2000, Electric, He's on the Phone) och - oväntat lite - schlager (Det Gör Ont, Oh Ah Just a Little Bit, La Dolce Vita), och även om jag kunde klarat mig utan några spår (Cara Mia, Strong Enough) och självklart saknar vissa (låtar med typ PetShopBoys, Divine, Madonna, George Michael, Erasure, ScissorSisters, Amanda LePour, Anthony and the Johnsons etc känns ju egentligen gjutna – men sanningen bakom är att de flesta helt enkelt inte ville medverka på skivan) så är det ändå skönt att hitta små pärlor man inte visste fanns (Nouveau Riches It's My Party).
Jag brukar ju inte recensera samlingsskivor här i bloggen, men eftersom jag traditionsenligt brukar göra en skiva med egna favoriter till Pride varje år - och då i år har någon redan gjort det åt mig - så kastar jag ändå fram fyra, discoglimrande pop-popcorn till det här gänget med partyfavoriter. Happy Pride!