Filmrecension: Mamma Mia!

Jag hoppas ni allihopa redan läst min och Ronnys recension från Mamma Mia!-happeningen på Odeon i fredags, men annars kommer min del här:

Mamma Mia!
Phyllida Lloyd, USA

Hm. Att ha sett samma musikal tre gånger gör mig onekligen på pappret till en större ABBA och musikalfan än vad jag egentligen förtjänar, men fakta är att den underbara blandningen av show, story, ABBA-hits och Allsång på Skansen som infinner sig när man ser Björn och Bennys musikal på en scen är en svårslagen teaterupplevelse. Pur lycka som alltid leder till att man lämnar salongen med en bubblande lycka i kroppen.
Det gör det när jag ramlar ut från Odeon Leicester Square också, men den här gången till största del av den surrealistiska känslan över att ha förlorat sina popcorn i ett hav av silveronfetti…
För det går inte att komma ifrån att Mamma Mia! på bio inte är Mamma Mia! på scen. Av någon anledning har regissören Phyllida Lloyd och manusförfattaren Catherine Johnson (samma tjejer som satte upp urföreställningen i West End) valt att sätta handlingen före låtarna i filmversionen, vilket lett till att några låtar helt försvunnit (som underbara Under Attack), några har bytt plats eller karaktär som sjunger dem från scenversionen, och några (som Gimme Gimme Gimme) slarvas bort helt som bakgrundsmusik. Man låter helt enkelt inte låtarna styra historien utan tvärt om, vilket jag tycker är att missa själva grundidén med hela konceptet. Visst, jag kan förstå att man vill använda sig av filmmediet nu när man har chansen, men när man till exempel visualiserar sönder Money Money med bilder av Donnas drömmar om lyx, istället för att göra ett tufft dansnummer av det, så känner i alla fall jag att något försvunnit. Dialogen känns inte heller lika härligt flytande in och ut ur låtarna som den gör på scen, och ibland känns det som om regissören inte riktigt kunnat bestämma sig för om filmkaraktärerna verkligen ska vara medvetna om att de sjunger eller om man bara ska låtsas som om det helt normalt att brista ut i Chiquitita när någon behöver tröst…
Nåväl, nu är såklart inte allt sämre; Dancing Queen blir ett fantastiskt feministiskt statement i filmversionen, fotot är fantastiskt och som taget ur en grekisk resekatalog, skådespelarna gör det de ska med råge, Lay Your Love on Me träffar på pricken (mums för Dominic Cooper), Does Your Mother Know och Take a Chance on Me är showstoppers som vanligt och i slutet får dessutom Meryl Streep (som i filmens inledning lämnas förvånande mycket vind för våg och tvingas spela över och hålla på med slapstick – kolla bara på den hemska iscensättningen av musikalens ledmotiv) visa vilken grym skådespelerska (och sångerska) hon är när hon trycker ut känslor ur The Winner Takes it All som jag inte trodde var möjliga. Helt fantastiskt och med klar rysarvarning.
Så självklart ska ni se filmen om ni inte haft chans att se den på scen...och även om ni sett den och älskat det. Mamma Mia! på bio är en glad, bubblande stark trea (även om jag undrar hur mycket det kommer dansas till eftertexterna i salongen en helt vanlig onsdag i typ Karlskrona) MEN ABBA-låtarna och Mamma Mia! på scen kommer alltid vara en lycklig, sprudlande femma.






Som en bloggbonus bjuder jag nu på klipp från fyra av mina absoluta favoritstunder i filmen (det femte skulle vara det makalösa glitterkonfettiregnet inuti biografen som jag kommer minnas tills jag dör) som ni såklart redan tänkt springa och se på fredag!

1. The Winner Takes it All
I klippet kan det kännas lite överspelat, men i filmen så sliter Meryl hjärtat ur bröstet på publiken i det här numret. Fullständigt briljant!



2. Lay All Your Love On Me
Det som kan kännas lite som Disney-kärlek på scen i musikalen blir pure sex i filmen. Alldeles lysande av makalöst heta Dominic Cooper och Amanda Seyfried.



3. Dancing Queen
ABBAs största hit blir ett roligt, buskisartat, mysmusikal-feministiskt statement på vita duken.



4. Slipping Through My Fingers
Musikalens mest rörande nummer får finna sig i att bli nummer två (efter The Winner Takes it All) i filmen, men det är fortfarande en magisk stund.



...och om ni tyckte jag var småelak i min recension när ni själva älskade filmen så läs gärna Varietys dito...