Scenrecension: Cabaret

Cabaret
Musikal, Tyrol

Precis som med musikalen Rent tidigare i höst så hade jag aldrig sett Cabaret på scen innan jag såg den nu – däremot hade jag sett filmversionen. Tillskillnad från filmversionen av Rent däremot så älskar jag filmversionen av Cabaret från 1972. Musiken är fantastisk, Bob Fosses koreografi är klassisk och Liza Minelli och Joel Grey glänser i huvudrollerna.
Glänser gör även Peter Jöback i den här uppsättningen på Tyrol i Stockholm (som har nypremiär på Rondo i Göteborg på nyårsafton). Jöback är nämligen onekligen musikalens stora stjärna och han behöver knappt strålkastarna för att stjäla all uppmärksamhet varje gång han dyker upp på scenen. Rollen som MC (Master of Cermonies) är lyckligtvis mycket större än i filmen (Money Makes the World är tillexempel ett solonummer för MC här) och Jöback ser ut att njuta varje sekund när han får vara snuskig, transa, bli Zara Leander, dansa, hångla, få en korv uppkörd i…tja…the works!
Svårare blir det för Sara Lindh. Hon sliter hårt med sin Sally Bowles, men i mitt tycke lyckas hon aldrig bränna till eller få oss att förstå varför hon är Kit Kat Clubs stora stjärna. Kemin med den alldeles för teatraliska (i alla fall i min smak) Anders Berg fungerar inte heller…vilket kanske till stor del beror på att deras spelstilar verkar komma från två olika regissörer…och jag lyckas inte känna någonting för vårt kärlekspar förrän i allra, allra sista scenen mellan dem. Visst, Sara Lindh sjunger bra…men det är något som fattas för att hon ska få några av musikalvärldens största sånger (Mein Herr, Cabaret) att låta som något mera än "Absolute Musikal".
Låtarnas kraft gör dock att hennes nummer ändå känns helt okej jämfört med de seeeeeega sånger som Monica Niesen och Anders Nyström tvingas framföra. Okej…ananassången är bra…men i övrigt framstår det med all tydlighet varför man valde att kapa i stort sett alla nummer med det äldre paret i filmversionen – deras nummer drar helt enkelt ned tempot i musikalen till snigelfart.
Tur då att Mr Jöback titt som tätt smiter in med sitt välsminkade ansikte och med Kit Kat-flickorna i släptåg för att hetta upp anrättningen med jämna mellanrum! Bäst blir det i de gjutna klassikerna Willkommen och tidigare nämnda Money Makes the World – men också i en fantastisk I Don’t Care Much som verkligen biter (och såååå snygg Leander-pose på slutet).
Sammantaget så blir det underhållande, väldigt snyggt att se på (videoskärmar och en enkel men effektiv scenografi) och klart godkänt…men med höga berg och djupa dalar.