00-talet: 14. Kom Igen, Lena! med Håkan Hellström

Det hade såklart varit väldigt lätt för mig att välja Känn ingen sorg för mig Göteborg när man ska ha med Håkan Hellström på den här listan. Med den titeln kunde jag valt i stort sett vad som helst från vad som ju faktiskt är det första decennium då jag bott 100% i Göteborg (eller åtminstone haft lägenhet där alla åren). Men nä.

För faktum är att även om jag har singeln och albumet Känn ingen sorg för mig Göteborg så var jag inte riktigt så euforisk över den här nya nationalsången till Västsveriges pärla (med spårvagnspling och allt) när den dök upp hösten 2000 som så många andra här i stan. Den behövde ett tag. Kanske stod jag där ett tag och vägde och tvekade över vilken sida jag skulle välja…för välja sida vad gällde den gamle Honey is Cool/Broder Daniel-killen Håkan Hellström, det var man så gott som tvungen till på 2000-talet.

Hellström blev nämligen indipopens egna Carola i bemärkelsen att han var en kraftig vattendelare på topplistorna och radiostationerna, där ena sida hyllade honom till skyarna (och Aftonbladets soon-to-be-ex poprecensent Per Bjurman kysste honom på scen) och andra sidan avskydde honom så intensivt att man kunde tro han var djävulen själv. Precis som med Carola.

I Håkans fall var dock det stora problemet bland belackarna inte hans personlighet eller åsikter – killen vann snarare över person efter person med sitt charmiga, naiva och fullkomligt prettofria sätt (han blev så småningom en ständig gäst på Allsång på Skansen – hela fem gånger under 00-talet - och sjöng in visplattor) – utan hans sång.

"Han kan ju inte sjunga!!" kunde de som inte tålde honom orera om i timmar (förmodligen innan de gick hem och satte på Il Divo, Paul Potts, Idol-Erik eller liknande artister "som kan sjunga") utan att förstå att just sången alltid varit sekundär vad gäller Håkan.

För jo. Jag valde ju tillslut sida. För efter att ha lyssnat sönder låtar som Ramlar (var också väldigt när att bli 00-talets 14e bästa låt) och En Vän med en Bil samt sett honom live under sommarturnén med The Ark och Magnus Uggla 2001 så rådde det ingen tvekan om att det här var någon jag gillade. Jag insåg att jag som ändå är typ tondöv knappast kunde lägga värderingar i vilka toner som träffades, utan snarare vilken eufori jag upplevde av hans musik. Helst då live (då alla som sett honom vet att han av någon anledning sjunger bättre än på skiva). Och helst i Göteborg.

Vi kommer längre fram på den här listan komma till den bästa konsert jag varit på under 00-talet, men skulle jag nämna en topp fem så skulle definitivt en sjukt svettig och galen konsert med Hellström i Lisebergshallen 2002 hamna där. Timo Räisänen spelade fortfarande i bandet, men satt på en stol med 40 graders feber, och hela hallen dansade i kapp med sambadamerna som Håkan hade med på scenen. Helt magiskt.

I samma veva hade jag och min kollega F1 hand om företagets julfest och använde Hellströms nya singel – en av det årets absolut bästa svenska låtar (Minns ni hur hajpad den var innan den släpptes? Och minns ni tiden då skivor kunde vara hajpade innan de släpptes för att de inte redan läckt ut på nätet?) – till en hyllningssång framställd i musikvideoform av våra chefer tillägnad vår stora, arga städerska Lena från Finland. Jag misstänker ni förstått vilken låt det handlade om.

Där någonstans tror jag min Håkan-kärlek nådde sin topp.

Sedan fick jag en massa nya vänner – de flesta tillhörande "den andra sidan" – och Håkan snöade in mer på visor. Vi gled ifrån varandra. Och den enda Lena som dominerade åren därefter klängde kring ett mickstativ och hade inget med Lena i den här videon att göra.



Man kan såklart också använda Håkan som symbol för Göteborg som musikstad under 00-talet. För när Stockholm plockade fram mainstreamartisterna så kom Göteborg att under århundradets första decennium att bli lite av ett indie-Mecka. El Perro del Mar, Fibes, Oh Fibes!, Timo, Hästpojken, Joel Alme, Jens Lekman, José González, Laleh, Maia Hirasawa, Pacific (ni vet de med decenniets 15e bästa låt), The Embassy, The Knife (vars sångerska Karin Dreijer/Fever Ray ju sjöng i Håkan Hellströms första band Honey is Cool), The Plan, Universal Poplab, Whyte Seeds och Zeigeist hade alla viss koppling till min stad i väster, och själv gillade jag bäst den blippiga elektromusiken som började komma härifrån i slutet av decenniet.

Håkan Hellström var dock indieakten som blev folkkär och 2002 släppte han sin kanske absolut bästa partysingel – och därför är Kom igen, Lena! 00-talets 14e bästa låt.