Läget Just Nu - Vecka 0946

"Röd" – Skiva med Kent Ny
Att gilla Kent har lite blivit heterovärldens variant av att gilla schlager i bögvärlden. Många gör det, men det är helst inget man ska tala högt om och gör man det anses man inte ha någon musiksmak alls. Bandet som på nittiotalet en gång var det coolaste av coola i Sverige avfärdas numera som ett trist gubbrockband med Kejsarens nya kläder-komplex som "alltid" får femmor av gubbrocksälskande rockjournalister som fortfarande köper CD-skivor. Well, jag skäms inte för att jag gillar schlager och jag skäms inte för att jag älskar Kent lika mycket nu som jag gjorde när Blåjeans kom. Kanske älskar jag dem till och med mera nu när deras sound alltmer närmar sig den musik jag växte upp med och på så sätt är den perfekta blandningen av mina tre decennier som musikkonsument. En första lyssning på Röd gjorde mig skeptisk – det är inte en lättillgänglig skiva och hits i stil med Pärlor, FF, En Himmelsk Drog och Music Non Stop saknas helt – men efter några mer intensiva stunder tillsammans med Jocke & Co så är vi bättre kompisar igen. Jag tror aldrig Röd kommer att leka tillsammans med Isola, V&A eller Tillbaka till Samtiden på min Kent-topplista, men vi kommer ha väldigt mysigt ihop i höst. Det är jag hel säker på. Läs mera här.
Olle - Syskonbarn Åt
Så har min fyramånderspolare för första gången besökt morbror hemma i Kålltorp, och även om hans föräldrar skvallrade om rätt jobbiga nätter, så var det inget morbror märkte med sina öronproppar i öronen. Jag såg honom kanske inte så mycket som jag velat (han var på möhippa med sin mamma hela lördagen) men å andra sidan så är bebisar lite som guldfiskar och verkar glömma att man existerar så fort man inte gurglar roliga ljud i ansiktet på dem. Det hindrar ju dock inte att man smälter som smör när de skrattar och gurglar tillbaka. Om tre veckor ses vi igen - men då på Olles hemmaplan – och jag längtar redan.
"V" – TV-serie på ABC Ny
Jag älskade originalserien när den kom för dryga tjugo år sedan och följde med spänning Donovan, Diana & Co som ungefär alla andra i Sverige. När ABC nu uppdaterar V för 2010-talet är det därför en välkommen comeback hos mig, men inte bara av nostalgiska anledningar. I en TV-tid där konspirationsteorier är det nya svarta och vi får vänta i sex år på att få veta varifrån isbjörnen i Lost kom eller en hel vår på varför någon försökte spränga Jack i första timmen av 24, så välkomnar jag en serie där premisserna är klara från ruta ett: Utomjordingarna är här. De är inte snälla. Let's kill them before they kill us. Enkelt, men genialt, och kanske en öppning för den där typen av "avslutade episoder under en gemensam premiss"-serier som i stort sett alla (icke såpa)serier var tidigare. Typ Hulken. McGywer. Charlies Änglar. Magnum. Vad du nu kollade på som liten. Det blir inte heller sämre av att ABC uppdaterat serien så snyggt; i ett rasande tempo avslöjas hela den ursprungliga miniseriens cliffhangers i samma avsnitt. Utomjordingar kommer! De är snälla och snygga! Nej, de är elaka! De är ödlor!! De finns ibland oss! Några av snälla! Sådär fortsätter det i en av årets bästa pilotavsnitt, och med en synnerligen lyckad casting och en "all money on the screen"-filosofi (och 14 miljoner tittare på första avsnittet) så hoppas jag serien får fortsätta ett tag bortom de första beställda avsnitten.
"Name the Pet" – CD med Name the Pet Ny
Usch, jag kan få lite ångest ibland över att man blivit så gammal så man hittar det senaste heta i musikväg först när det fångats upp av skivbolag och manglats ut i allt från Metro till Veckorevyn att "det här är det senaste heta" - vilket såklart automatiskt betyder att det kanske inte är speciellt hett och coolt längre. Nåväl, det här var i alla fall veckan då jag – precis som ungefär alla andra som läser dagspress – insåg hur fantastisk Hanna Brandéns enmansorkester Name the Pet är. Trots att människor i min närhet hajpat henne sedan länge och tipsat om hennes sköna, elektroniska St Etienne-fluffiga popmusik, är det nämligen först nu när albumet dykt upp på iTunes och Spotify som jag tagit mig tid att njuta av Sunshine, In & Out, Get on the Bus och favoriten Falling (som inte blir sämre av att florera runt på nätet i en version med favoriterna i The Sound of Arrows). En skönare, svensk variant av norska Annie med de vassaste kanterna nedslipade. Kolla upp!
"X-Factor/Xtra-Factor" – Storbritanniens största musiktävling 11v
Jag älskar Olly – och just nu får han väl hållas som storfavorit till segern i Storbritanniens blandning av Melodifestivalen och Idol – men håller med Dannii & Co om att det är dags att sluta sejfa och göra nåt kontemporärt en enda lördag! Fast så var ju safe ändå ledordet för veckans filmtema, där jag motvilligt får erkänna att Jamies låtval var rätt bra och tvillingarna var rätt kul. Min favorit var dock Joe (inte bara för att jag är en våldsam sucker för Lejonkungen) som verkligen har tävlingens bästa röst i konkurrens med Danyl just nu. Men resultatet i helgen? Så sjukt galet. Och deadlock? Varför? När de hade chansen att få ut spelevinkarna? Och se till att vi kunde fått sett dem nästa lördag? Galet. Nåväl, ett hedersomnämnande till Holly och Xtra Factor också – söndagens program (som jag ser till gröten på måndagsmorgnarna) som har blivit veckans absoluta TV-höjdpunkt. Nu hoppas jag på en höjdarupplevelse kommande helg när årets "X-factor på plats i rätt land" inträffar för tredje året i rad.
"Ullared" – Ny dokumentärsuccé på Kanal 5 Ny
Allvarligt? 50 000 kronor på en vecka? Köpa alla julklappar/födelsedagspresenter och kläder för hela året vid samma tillfälle? Och är det bra när man känner igen sig i jobbfilosofin hos den sorgliga snubben på lagret som aldrig kommer därifrån (och som inte har så lite gemensamt med den där Robert Gustavsson-karaktären i Torsk på Tallin innan han blev dansbandskung)? Säga vad man vill om femmans nya supersuccé – det är fantastisk slask-TV att ta del av nu när Hollywoodfruarna lagt Gucciskorna på hyllan. Snyggt och effektivt berättat – jag gillar de där korta små scenerna där folk berättar om sina bästa köp - och man undrar ju bara hur många som ser det som sitter och förfasar sig över det de ser och hur många som faktiskt istället tänker "att dit måste jag åka". Själv sitter jag fastnaglad av ren fasa (lite som när man ser en bilolycka) och kan inte sluta titta på lyteskomiken. Dessutom: försäljningen av fryspåsar har gått upp 70% den senaste veckan sedan programmet sändes. Bara en sådan sak.
Marabou Vinter Limited Edition Ny
Jag köper ju allt som det står Limited Edition på – jag är verkligen urtypen av person som sett till att hela den marknadsföringstekniken föddes och frodas – och nu när det är dags för Marabou att följa upp sin smaskiga succé med torkade jordgubbar från i somras med en vintervariant som smaksatts med ingefära, kanel, kardemumma, vanilj, peppar och kryddnejlika (kunde de inte klämma in fler?) så har jag givetvis letat efter den i flera veckor, hamstrat hem ett halvkilo så fort jag hittat den – och (inte lika självklart) älskat den från den första kylskåpskalla smakbiten (helst tillsammans med ett glas alkoholfri choklad&chili-glögg från Dufvenkroks). Köp, smaka, älska!
"Outta My Head" – Albumspår med Leona Lewis Ny
Ett sammantaget grepp på hela Leonas nya skiva Echo skulle förmodligen fortsätta placera den på den gula delen av listan där den låg för några veckor sedan (det blir lite väl mycket ballader även om jag älskar Lost then Found (var när att byta plats med Outta My Head och få heddlajna den här punkten), Stop Crying Your Heart Out, Happy och I Got You) då jag precis upptäckt den. Desto roligare då att uppmärksamma skivans enda riktiga upptempospår, som jag mycket lämligt appropå titeln, inte kan få ur skallen sedan jag hörde det första gången, för det hamnar utan tvekan på den här delen av listan. Att den är skriven av killarna bakom Pinks So What och Britneys 3 och If U Seek Amy (dvs Max Martin och Karl Johan Schuste) ger er kanske en liten föraning om vilken typ av "lets throw our handbags in a pile in the middle and dance our asses of"-kinda song det här är. Speciellt det blippiga sticket mot slutet är precis min påse. Kommer spelas sönder i min iPod när den väl hamnar där. Det kan jag lova.
"State of Play" – Film av Kevin Macdonald Ny
Okej, jag ska erkänna rakt av att jag – skäms, skäms, skäms – inte har sett den hyllade brittiska succéserien i sex delar som den här filmen bygger på, men det kanske är därför som jag tycker den är riktigt bra. Man kan ju misstänka att det kapats en del när sex TV-avsnitt om hur en gammal journalists rotande i en kvinnas (som hans barndomsvän kongressledamoten haft ihop det med) död leder till ett avslöjande om en militärprivatiseringskonspiration om på absolut toppnivå blivit två timmar film med Ben Affleck, Helen Mirren och Russel Crowe, men faktum är att det rappa tempot utan en enda död sekund gör det här både intressant, spännande och hyfsat trovärdigt. En klart godkänd hyr-DVD om ni inte är sugen på någon av de typ 15 Wallanderfilmer som står bredvid.
Massage Åt
Jag har sagt det innan och jag säger det igen: Massage-Morgan borde ligga på den här listan varenda gång jag har chans att norpa åt mig en subventionerad massagetid på arbetstid (well, relativt – är man konsult så är det väl egentligen ens fritid eftersom jag inte kan debitera den) i kamp med avslappningssugna kollegor. Fan vad bra man mår i kroppen efteråt. Magic hands.




"Phrazes for the Young" – Ny skiva med Julian Casablancas
Det börjar alldeles lysande i mina öron: Out of the Blue och Left & Right in the Dark är sådana där perfekta gitarrpoplåtar som alltid gör mig glad. Det är som någon tagit The Strokes-låtar från deras första, superhyllade skiva och vispat upp dem med lite musikalisk luft. Lekfullare (ibland känns som det letat sig in toner både från country och dansband) och blippigare men med samma driv/mangel och med Casablancas typiska röst. Sammantaget kan jag tycka – åtminstone efter några initiala lyssningar – att det blir lite väl enformigt (och lättförglömligt) mot slutet för att vara en riktigt kanonskiva, men klart värt några vändor på Spotify för den som gillade The Strokes (och som liksom jag tycker Julian Casablancas är världens coolaste namn) och det är berömvärt att hålla sig till åtta låtar/"en lite längre EP"-formatet.
"MaGIc Hamburgerbröd" – GI-bröd från Korvbrödsbagaren
Jag är ju smått besatt av Max/Korvbrödsbagarnas hamburgerbröd Frisco. Det är fortfarande något av det godaste jag vet. För ett tag sedan skrev någon till mig och upplyste mig om att det numera fanns en GI-variant av samma bröd, och sedan dess har jag letat (jag blev lovad en påse, men fick aldrig några) tills jag i veckan fick napp. Så vad är domen? Tja, vill man nödvändigtvis käka GI så är det ett gott bröd, men är man bara ute efter en god hamburgare så är Friscobröden både långt mycket godare OCH innehåller mindre kalorier per hundra gram... Så varför byta?




"The Box" – Film av Richard Kelly
Tja, då kan vi väl en gång för alla konstatera att (mästerverket) Donnie Darko var en formidabel lyckträff för Richard Kelly. The Box börjar nämligen med ett rätt schyst upplägg för en film om plågade samveten och handling vs konsekvens (ett gift par hittar en låda på trappan som innehåller en knapp, en knapp som om de trycker på den ger dem en miljon dollar samtidigt som en för dem okänd människa dör) men förlorar sig sedan i det värsta new age-trams jag sett på bio på hur länge som helst. En förvirrad dagis-David Lynch utan riktigt grepp på sin film som använder snygga 70tals-tapeter och rymdforskning istället för dvärgar som pratar baklänges. Frågan är om ens skådespelarna förstod vad de höll på med när de spelade in det här (Cameron Diaz ser allmänt förvirrad ut hela tiden och pratar ibland med dialekt och ibland inte). Synd på så rara ärtor, för Kelly har ju talang någonstans, idén är som sagt rätt lovande och scenografin är skitsnygg. En chans till kan han kanske få...
Slå huvudet stenhårt i en busskant
Inte bara dumt och klantigt – det gör jäkligt ont också, och man känner sig rejält groggy (och nämnde jag dum) hela dagen efteråt också.
"Terminator Salvation" – Film av McG
Jag är inte riktigt säker på att människor utan ordentliga namn ska få regissera filmer… Visst, ingen kan ta ifrån Joseph McGinty Nichol alias McG att han varit med och skapat The O.C och Supernatural…men när det kommer till filmer har killen ett rätt sorgligt CV (Charlies Angels 1-2 ska väl vara höjdpunkterna) i min bok. Det blir inte bättre efter att jag sett det här försöket att styra upp Terminator-franchisen efter den rätt kassa trean. Här är det framtid, bleka färger, en väldans massa CGI-genererade maskiner, ännu mera action-utan-hjärna och en film som helt saknar det hjärta på vars förekomst i intrigen de två första filmernas supersuccé bottnade. Christian Bale gör sin John Connor så introvert och sur att man undrar om han spelar sig själv, Arnold har dataanimerats in på en naken robot mot slutet (som jag lovar man ägnar all energi åt att försöka kolla om man ser "något" vilken läggning man än har) och den enda som kommer undan med hedern i behåll är alltid lika snygge Sam Worthington. Ett litet större psykologiskt fokus på hans *spoiler* robot som till sin förfäran upptäcker att han inte är mänsklig längre, och någon form av comic sidekick i all svärta, hade gett de annars ganska schysta och spektakulära actionscenerna en långt mycket intressantare inramning. Nu blir det mest Skynet hit, Judgement Day dit, tidsresor och en rätt invecklad handling (som dock följer och fördjupar Terminator-mytologinrätt bra) som jag inte orkar förklara men som ni kan läsa HÄR. Bara Arnolds comeback till biodukarna kan rädda den här filmserien nu.
Skräck inför influensa
Nä, jag är inte rädd att den ska döda mig – just nu är jag bara rädd den skall dyka upp och stoppa mig ifrån att åka till London på fredag.
Skräck inför att flyga
Yepp, it's THAT time of the month for me. Inte kunna sova, dödsångest, illamående, tro-jag-ska-dö-i-veckan etc etc. Logiskt? Nej. Roligt? Nope.

Ungefär så just nu.