Filmrecension: Flickan som lekte med elden

Flickan som Lekte med Elden
Daniel Alfredson, Sverige

Låt oss reda ut några saker först: Jag kanske inte älskade, men i alla fall gillade, Stieg Larssons Millennium-triologi, och tyckte att i varje fall de två senare böckerna var trevliga bladvändare. Jag tyckte dessutom att Niels Arden Oplevs filmatisering av Män som Hatar Kvinnor var en riktigt bra svensk deckare - med superlyckad casting - som lätt trumfade alla Wallander- och Beck-filmer (filmer som det samtidigt ska sägas att jag älskar att se på TV4 på söndagskvällarna) möjligen med undantag av de brittiska Wallander-filmerna (som jag alltså också tyckte mycket om). Med det sagt så blev jag väldigt besviken på Flickan som Lekte med Elden.

Men okej, vi kan väl ta det som är bra först: Noomi Rapace är fortfarande ett suveränt förkroppsligande av Sveriges mesta superkvinna sedan Pippi Långstrump, Mikael Nyqvist är härligt sarkastisk i en skön scen med Ralph Carlsson, Per Oscarsson gör sin vanliga gubbe med bravur, vyerna över Stockholm är bedårande vackra och får huvudstaden att se ut som ett Istanbul i solnedgång (vilket gör att jag förlåter det trötta greppet med ett grått, ösregnigt Göteborg där man måste köra förbi Feskekörkan och på Avenyn så man verkligen vet vart man är), en ganska onödig, men härligt grafisk, lesbisk sexscen (bring on the pussy licking in Swedish movies) är trevlig att den fick lika mycket utrymme som våldtäkten i förra filmen och små detaljer som att Larssons tidning Expo ligger på Millenniums redaktion, att datorer ser ut som datorer gör och att Miriam Wu får prata ett långt stycke franska för att glädja den väntande storpubliken där gör också att jag ler. Men resten…

För det första är det ju i grunden trist att det här gjorts för TV. Formatet är tråkigt fyrkantigt och bildkvalitén sådär. I jämförelse med de breda, vackra bilderna i Män som Hatar Kvinnor är det här rena hobby-projektet, och jag kan inte hjälpa att tycka att det är lite synd att det här förmodligen ändå kommer bli en årets största biosuccéer…och inte bara i det här landet. Folk är värda mer när de går på bio. För det andra måste jag ändå nämna att det här är ett typfall på en film som förlotrar mängder av relevans på att man läst boken. När manuset följer boken så slaviskt som det gör så förlorar man förmodligen väldigt mycket som biobesökare, och lite där får jag väl skylla mig själv…men jag är ju å andra sidan inte den ende som läst boken innan (enorm underdrift).

Nåväl, de båda sakerna hade jag lätt förlåtit om inte regi och manus varit så extremt taffliga. Jag vet inte vart det brustit, men här finns några scener där jag i panik letar efter en skämskudde och desperat försöker stoppa popcorn i öronen för att slippa höra den extremt styltiga dialogen. Nä, jag tänker inte i första hand på Paolo Roberto. Snubben är faktiskt inte skådis och jag förlåter honom för han gör ändå en acceptabel insats som sig själv. Nä, jag menar generellt. Lyssna bara på Noomis första lila monolog vid Bjurmans säng...eller lyssna på varenda replik som uttalas av karaktären Dag Svensson. Fruktansvärt. Replikskiftet mellan Dag och Mia på caféet där han högläser både titeln, innehållet och författaren högt på sin flickväns avhandling är verkligen kurs 1A i dåligt filmarbete, och ett fel inte ens den billigaste Hollywoodproduktion sysslar med nu för tiden. Jag vet inte vad som gick snett, men det här är mera Daniel Alfredson gör Cluedo på TV4 än Tick Tack om man säger så. Addera till det små klyschor som att ett råddjur får spankulera förbi när *spoiler* Salander gräver sig upp ur sin grav, att slutet borde kommit ca två minuter tidigare än det gör nu (gärna med en saftig trailer för film tre) och att slagsmålsscenen mellan den nästa Bondfilmsaktiga skurken (vilket jag i och för sig gillar – min skurkar behöver inte vara realistiska) och Paolo Robert kan vara det mest koreograferade man sett sedan senaste avsnittet av So You Think You Can Dance och ni förstår varför jag inte direkt hjular ut ur biografen.

Fast vad har det för betydelse egentligen? Människor kommer ändå vallfärda till biograferna - och i de flesta fall även lämna den nöjd och belåten – hur det en ser ut och låter, och då fyller väl filmen ändå sitt syfte antar jag. Själv tycker jag dock att man ska kunna ha lite större krav på filmskapande än så…



Fotnot: Visst är hela den här ”Det är så synd om mig för jag blev dubbad”-historien i kvällstidningarna en härlig meningslöshet som INGEN skulle märkt när de såg filmen (mer än den drabbade skådisen och hans mamma) och som bara skåningar kan uppröras över – speciellt om man sett TV4s Kommisarien och Havet!?