Filmrecension: Brüno

Brüno
Larry Charles, USA

Jag har svårt att som bög bli upprörd över Brüno.
De homos som hojtar om att Sacha Baron Cohen driver med bögar och att filmen stjälper mer än den hjälper, är förmodligen samma personer som tycker det är "onormalt" och "jobbigt" med fjäderbeklädda transor och män i små, små guldkallingar i prideparaden, och att bli chockad över att amerikaner i USAs bibelbälte inte gillar nakna män i sitt tält eller att uppenbart homosexuella män jobbar med att omvända sig själv och andra till heteros känns knappt möjligt längre 2009.
Dessutom är det kanske inte sååå förvånande att människor blir upprörda över att någon köpt ett afrikanskt barn för en iPod eller om någon tafsar på dem när de har sex...
Nåväl. Om det är svårt att bli upprörd över Brüno är det desto lättare att skratta åt honom – i alla fall om man som jag (oftast) delar Cohens grabbiga dumsnusk-humor. Till skillnad från förra supersuccén Borat sitter jag dessutom inte med skämskudde hela tiden den här gången, utan fnissar istället förnöjt åt de olika sketcherna sammanhållna av den lövtunna historien kring hur Österrikes störste modeprofil ("störst i alla tysktalande länder utom Tyskland") kämpar för att bli känd i USA.
Självklart undrar man i precis varenda scen om människorna verkligen reagerar på Brüno på riktigt (och vilken sten de gömt sig under sedan före 2006 i så fall) men bortser man från att förmodligen en stor del är skådespelat eller kreativt klippt så är detta 88 riktigt underhållande minuter med allt från avsugningar av spöken via talande kukar till hejdlösa dildomaskiner.
Svenska Gustaf Hammarsten har filmens största roll vid sidan om Brüno och är den ende som lyckas smyga in lite hjärta i alla de snuskiga galenskaperna, och i de scenerna – plus i en lite för kort men ganska intressant avstickare till Mellanöstern och i en fantastisk (men otäck) casting med föräldrar till barnfotomodeller – känns filmen faktiskt som den är och nosar på någonting annat som kanske inte garanterat hade blivit en roligare, men förmodligen intressantare, bioupplevelse.
Nu blir det mest ett gäng YouTube-sktecher uppträdda på ett snöre i form av en speakerröst, men faktum är att jag skrattar så mycket och så ofta att jag har svårt att bli upprörd över det också.
Inte ett av sommarens måsten, men förmodligen inte heller något du ångrar att du lägger en regnig sommarkväll på.