Oswalds Popcorn: Läget Just Nu

Kristihimmelsfärdshelg i Göteborg Ny
Fantastiska fyra dagar då jag hann dricka alldeles för mycket sprit, träffa mina favoritbarn, promenera en hel massa och vara riktigt duktig med kalori-räknandet, gå på bio, äta en massa ostbollar, popcorn och mozzarella-mackor och vara riktigt dålig med kaloriräknandet, gå på restaurang, städa hela lägenheten, publicera en del i bloggen, spela massa dataspel, sett om The Commitments (en av mina absoluta favoritfilmer genom tiderna) ännu en gång, träffa en hel hög med kompisar, laga pizza och dricka drinkar i solen på balkongen i Majorna. En bra helg.
"Rag Doll Kung-Fu – Fists of Plastic" – Nytt spel till PS3 Ny
Jag trodde aldrig jag skulle snöa in så på ett plattformsspel innan jag började spela Little Big Planet – och jag trodde aldrig, aldrig jag skulle älska ett fighting-spel innan jag fastnade i Ragdoll Kung-Fu Fists of Plastic. Och jag tror det är svårt att förklara för någon som inte själv prövat att spendera en hel kväll (med massa romdrinkar) konstant spelandes det här svenska PS3-spelet hur sjukt kul det faktiskt är att låta små trasdockor puckla på varandra på alla upptänkbara sätt eller att försöka hålla tre andra spelares trasdockor borta medan man själv ska försöka fånga en fisk och placera den i en korg. Roligast är herre-på-täppan-varianten, speciellt om man kör den i lag två och två, där man får massa poäng så länge man står helt ensam på en plattform. Galet roligt – och för endast 95 kronor (som alltså går till ett svenskt litet spelföretag). Ett måste för PS3-ägaren.
"The 90's - Ett Försvarstal" – Monolog med Henrik Schyffert Ny
Jo, jag förstår att ni som sett Schyffert live under de här senaste 1,5 åren skakar på huvudet åt alla oss som satt limmade framför TV-apparaterna för livesändningen i lördags och tänker "det var ju så dags nu att fatta hur bra det där var" – men det har ju typ varit omöjligt att få biljetter och jag måste säga att det var en briljant idé av SVT att sända sista föreställningen live (mera sådant) speciellt när det visade sig att det var precis lika bra som alla sagt. Kritisk nittiotalsnostalgi med en hel massa allvar och sanningar av en snygg, smart snubbe som till slut visade sig vara värd all den hype han en gång åtnjöt. Kudos.
"Coraline" – Dockanimerad 3D-film av Henry Selick Ny
A Nightmare Before Christmas är en av de absolut bästa animerade filmer jag vet och riktigt så bra är inte Henry Selicks senaste om en liten flicka som hittar en parallellvärld där allting är mycket färggladare och bättre (fast alla har knappar till ögon) – vilket jag rent personligen tror beror på att det här inte är en musikal med fantastiska Danny Elfman-låtar. Vad det däremot är är en helt fantastisk saga för vuxna och lite större barn som är galet snyggt berättad, helt oförutsägbar (så mycket som det går i en saga) och som använder 3D-tekniken på ett helt gimmickfritt sätt, då den (likt färganvändningen i Trollkarlen från Oz) dyker upp i sin fulla glans först när Coraline hamnar i sin parallellvärld (tunneln in dit är en hissnande uppvisning i framtiden teknik). Rösterna är grymma – speciellt Teri Hatcher – och dockanimeringen självklart imponerande (det är svårt att inte sitta och tänka att allt är datoranimerat). Lite för otäck för småbarn kanske – parallellvärldsmamman visar sig nämligen vara allt annat än trevlig när hon vill peta ut Coralines ögon och ersätta dem med knappar, och vi får dessutom även se nästan bara bröst och en hel del ond, bråd död (mest råttor, dock). Sammanfattningsvis dock en riktigt söt film för alla som precis sim undertecknad imponeras hårt av hur mycket fantasi som kan rymmas i andra människors skallar.
Slottsskogen Ny
Jag har länge fnissat åt infödda Göteborgare som jämfört Slottsskogen med Central Park, men har slutligen insett att om man tänker bort hela grejen om att städerna parkerna ligger i skulle ha någonting alls gemensamt (den jämförelsen skulle ju såklart bara vara extremt skrattretande) så är det faktiskt inte så fel ändå. De olika grönområdena, alla små serveringar, de olika lunderna med blommor, vatten och broar, djurparken och museet...faktum är att parken har mycket, mycket mer gemensamt med Central Park än alla andra parker jag varit i – inte minst "stora Londons" egna Hyde Park. Själv hade jag dessutom en grym helg där, både med långpromenad bland solbadande människor och med besök bland pingviner, sälar och pelikaner (och bondgårdsdjur) med fascinerade favoritbarn. Mycket trevligt.
"Glee" – Pilotavsnitt för ny höstserie på Fox Ny
Det här pilotavsnittet för Fox stora "High School Musical möter Britannia High"-serie blev tydligen en gigantisk snackis i USA när det sändes efter American Idol-finalen i veckan. Själv kunde jag när jag såg det inte riktigt bestämma mig för om det var en musikalblingad kalkon eller nästa, stora svarta - med tanke på reaktionerna förmodligen det sistnämnda. Grunden är enkel: en lärare (spelad av vad som kan bli amerikansk TVs nästa stora stjärnskott, Matthew Morrison, en Jake Gyllenhaal för TV-rutan) tar sig an skolans lossers, skådespelarklubben, för att försöka vinna än musikaltävling. Han har allt emot sig; ett knakande äktenskap, en rektor som inte vill dela ut pengar, de mest mobbade och töntiga eleverna på skolan och en ilsken idrottslärarinna...men självklart har eleverna extrem talang och såklart får han med sig skolans bästa fotbolls-jock som rör upp i alla grupperingar. Det har snackats mycket om att killen bakom den här serien, Ryan Murphy, också ligger bakom Nip/Tuck – men det som märks här är framförallt att det är killen som låg bakom underskattade ungdomsserien Popular. Den här serien har nämligen samma sorts skruvade överdrivna humor grundad i en verklighet där stereotyperna tagit över, och när man väl vant sig vid det (att varken bögar eller handikappade direkt skildras speciellt politiskt korrekt) och om man älskar musikaltrenden (hallå, jag gillade 75ggr sämre Britannia High) så tror jag absolut det här kan bli en av höstens guilty pleasures. Och HUR bra sjunger inte Lea Michele? Snacka om stjärnskott.
"Hands" – Ny CD med Little Boots 2v
QX juni-nummer är ju fortfarande inte ute (dyker upp på onsdag om jag inte har helt fel) så egentligen ska jag väl inte säga någonting om den här skivan den här veckan heller...men jag kan inte hålla mig: Fan, vad bra den är! Typ en av årets bästa. Helt klart skivan Kylie skulle ha gjort när hon kom tillbaka efter cancern (och förmodligen den hon tänkte hon skulle göra också) och jag blir bara så galet glad av alla de här blippiga popsångerna. Remedy går mest i iPoden, men även Symmetry (duetten med Human Legue-sångaren ) och Mathematics körs en massa...och då har jag ju redan tidigare kört sönder läckta spår som Earthquake, New in Town och (framförallt) Stuck on Repeat. Släng dig i väggen Lady Gaga!
Metro Play Ny
Jag har varit helt besatt av enkla, puzzel-mobilspel sedan ett bra tag tillbaka; Tetris, Sudoku, Puzzle Quest Warlords och nu senast Zum-Zum, men problemet har ju alltid varit att de är ganska dyra (typ 50kr) då man oftast köper grisen i säcken och måste köpa något roligare och när man (som i mitt fall) tvingas lämna in mobilen med jämna mellanrum och allt raderas. Lösningen? Metro Play! Samma spel som jag tidigare betalat för – men nu helt gratis! Hur? Reklamfinansiering där man "tvingas" se fyra rutor reklam för typ Stimorol och McDonalds innan man kan börja spela...men sen exakt samma! En fullständigt lysande idé som borde bli en stor succé. Första nedladdningen? Zum-Zum igen såklart, men även...
"7 Wonders" – Mobilspel Ny
...veckans nya besatthet. Samma klassiska puzzel-struktur: "något skall placeras minst tre av samma sort i rad vågrätt eller lodrätt för att försvinna" men med en liten adderad svårighetsgrad av komplicerade rutnätsmönster och med en liten (helt meningslös, men ganska rolig) extrahistoria som går ut på att man ska bygga färdigt antikens sju underverk. Helt oemotståndligt beroendeframkallande....och när det är slut vet jag vart jag hämtar fler!
"Pojken i randig pyjamas" – Film av Mark Herman Ny
Visst känns det lite (för de som är i min ålder) att man sett så många filmer om Förintelsen att man tänker att det skulle vara svårt att visa något nytt. Har man sett filmer som Schindler's List och Sophie's Choice så undrar man ju lite om man verkligen kan reagera lika starkt återigen och om det finns fler hemskheter att visa upp. Svaret är tydligen ja, för åtminstone jag går igång på den här smått übernaiva historien om en liten kille som helt ovetandes är son till en lägerchef och som blir vän med en kille i sin egen ålder som alltid går omkring i randig pyjamas med en stjärna på, och som bara håller till bakom ett stort taggtrådsstaket... Visst, det kan bli en del vaselin på linsen stundtals, men det är bara vuxet dumt att tro att det inte skulle kunna vara så här om man varit barn i nazi-Tyskland – hey, inte ens vuxna förstod ju vad som försiggick – och det drabbande slutet är faktiskt otroligt smart och enkelt gjort för att man än en gång få igång förståelsen över hur hemskt det måste ha varit. En klar trea av fem för de här enkla, välspelade och snyggt berättade 90 minuterna.
"The Bachelor" – Skiva med Patrick Wolf Ny
Första gången jag lyssnade igenom den här skivan så tänkte jag att det inte alls var något för mig. Jag är ju en hyfsat okomplicerad vers-refräng-vers-refräng-snubbe, och här var det ju alldeles för mycket variation både i tempo, instrument och stilar för en kille som ägnat de senaste tre veckorna åt okomplicerade tre-minutare i ESC. Men så hände något. Jag började verkligen lyssna på Wolf, hans underbara förmåga att kombinera "riktiga instrument" med elektroniska mer-eller-mindre galna ljud. Jag började lyssna på hans texter. Och jag började förstå att det här är förmodligen en smula genialt någonstans. En skiva svår att slita sig från. Kolla upp på Spotify när den släpps om några veckor!

"Dumpa honom!" – Film av Ken Kwapis
Sex and the City-författarnas utveckling av sin egen catch phrase (Berger slänger ur sig den i säsong sex) lanseras som en romantisk komedi, men är inte så mycket en "Notting Hill"-komedi som en Woody Allen-komedi för Sex and the City-generationen. det pratas, pratas, pratas och pratas utan att det lockar till något mera än småfniss. Och det är väl helt okej. Jag gillar Woody Allen, hans typ av filmer och jag gillar den här också. Speciellt dess underbara rollbesättning där Ginnifer Goodwin och Justin Long spelar ut de mera kända stjärnnamnen. Däremot så är jag mer än lovligt trött på alla dessa amerikanska värderingar och relationsklyschor; män som möter sexiga kvinnor blir alltid otrogna – och då går relationen aldrig att rädda, kvinnor vill alltid gifta sig och även om killen inte vill så inser han tillslut att han måste för det är det enda som kan göra henne riktigt lycklig och bögar är småroliga tomtar i utkanten som säger skojiga saker till sina tjejkompisar. Snark! Samtidigt finns här en stor portion charm inbakat bland alla diskussioner kring vem som ska ringa först efter en date (typ alltid killen – tjejer däremot kan ha tusen sätt att tolka detta) som gör att det är sevärt, men inte mera.
"Lady Luck" – Ny singel med Alice
Jag hade ju hoppats på att Idoltvåan Alice skulle komma tillbaka med värsta dunderhiten och spotta träiga Kevin i ansiktet musikaliskt genom att visa att hon i alla fall var mer än en duktig karaoke-artist med en rolig bakgrundshistoria, men istället är Lady Luck bara en lite tristare lillsyrra till Vincents Miss Blue...men utan den låtens hitkänsla. En blek Zitronare som Christian Waltz förmodligen skulle ha harklat upp efter nysning. Inte dåligt. Säkert radiovänligt. Och jag kommer säkert att spela det då och då. Men jag hade absolut hoppats på mycket mer.

"Du kan inte lura mig (att du är gay)" – Ny singel med bögbonden Peter Gustafsson & Ankie Bagger
Men ni ser ju hur många fel som döljer sig redan i rubriken... Jodå, jag kan absolut ta att man hoppar på alla möjliga erbjudanden man får efter att man varit med i en dokusåpa. Jag kan absolut förstå att man spelar in en gammelschlager om man själv vill vara med i melodifestivalen framöver (och då struntar i att man gör det med en dejting-bonde, bara man får jobba med G:son). Jag kan till och med ta att någon släpper en schlagerdänga så gammalmodig att knappt CC&Lee skulle få sväng i den och som bara de mest rosabefjädrade schlagerhomosarna skulle kunna älska. Men jag kan INTE ta att man skriver en så urbota töntig nyårsrevy-i-Eringsboda-text till någonting överhuvudtaget – eller att någon (och speciellt då någon som själv är bög) nedlåter sig till att sjunga in den. Det är fanimej oförlåtligt.
Mera mobilstrul
Jag orkar inte mera nu... Nu har "mittenknappen" – alltså den knapp man använder varannan sekund på mobilen när man ska surfa eller röra sig bland ikonerna – gått sänder, och jag orkar, orkar, orkar bara inte lämna in den...
"Solstingeling" – Ännu ett varv på Tingeling-grejen
Det var inte ens roligt första gången, men den här gången finns det inte ens några arga ryssar eller dansande björnar med i leken och då blir det bara fullständigt meningslöst och uddlöst och helt humorbefriat, iskallt beräknande.
Överhoppade spårvagnar
Västtrafik slog sitt eget bottenrekord i helgen, då de vid fyra olika tillfällen ställde in/hoppade över den spårvagn jag skulle åka med utan ett uns av information. Sjukt dåligt.
"Krig och Fred" – Kostymdrama på SVT
Oengagerande, träigt, styltiga repliker och taffliga skådisar. Miniserier var bättre förr...
Forno Romano – Pastarestaurang på Odengatan
Visst, det är bara ett välrenoverat sunkhak, men man ska väl ändå kunna kräva att de inte glömmer bort att man beställt – två gånger samma kväll. 40 minuter för en bolognese då resten av sällskapet käkat upp sin mat är aldrig okej. Undvik!!

Ungefär så just nu.