Filmrecension: Frost/Nixon

Frost/Nixon
Ron Howard, USA

Ron Howard har verkligen tagit över efter Lasse Hallström i Hollywood. Han är precis som svensken en sådan där regissör vars filmer är fläckfria, absolut inte dåliga och ofta sopar hem massa av priser – men som samtidigt är totalt anonyma och befriade från personlighet. Inga kul kameravinklar eller roliga musikval, inga överraskande berättartekniker eller djärva historier. Istället känns de mera som den lite mer berömda varianten av den nya tidens TV-regissörer; ni vet sådana där helt anonyma namn som regisserar succéavsnitt efter succéavsnitt, men som är helt beroende av stjärnmanusförfattare eller bra skådespelare för att göra det. Här är ännu en sådan film.
Historien om hur Richard Nixon, den enda amerikanska president genom tiderna som tvingats avgå, valde att ställa upp på en första, öppenhjärtig intervju (för en chockerande hög summa pengar) för den jetsetande underhållningsjournalisten David Frost 1977 – och vilket arbete som låg bakom och vilken oväntad vändning allting tog – är klart intressant, extremt välspelad in i minsta biroll (Frank Langella och Michael Sheen spelar huvudrollerna precis som de gjorde i teateruppsättningen filmen bygger på – Langella fick dör övrigt en Tony för den rollen) och oklanderligt skriven av manusförfattarnas nya guldkille Peter Morgan...men samtidigt finns här ingenting som överraskar, något som för filmmediet framåt eller som gör att man känner att man gärna ser filmen igen och igen.
Det här är klart bra, jag förstår Oscarssnacket -men jag älskar det inte.
Kanske är det för att tillskillnad från Peter Morgans senaste biosuccé The Queen (som ju också hade Michael Sheen i huvudrollen) så känner jag personligen att Nixon är en långt mycket tristare figur än Elisabeth II. Kanske är det helt enkelt för att dramatiken inte alls är på samma nivå och att filmen känns lite väl pratig ibland...eller kanske så är det helt enkelt för att Ron Howard är en så anonym regissör och inte alls lyckas briljera med Morgans manus som Stephen Frears gjorde. Det sägs att en massa regissörer slogs om att få regissera den här filmen, typ Martin Scorsese, Mike Nichols, George Clooney, och Sam Mendes, och kanske hade de då kunnat lyfta det här manuset – som onekligen är briljant – till en roligare nivå än "snyggt filmad pjäs med schysta 70talskläder".
Nu blir det för mig aldrig mera än en klart sevärd filmsnackis och prismagnet.






Tillägg: När man sett filmen så måste man självklart Googla lite på Frost/Nixon och se hur originalet ser ut. Det är verkligen slående likt filmen...eller tvärt om. Kolla själva.