Läget Just Nu - Vecka 0848

"Londonhelg" Ny
Andra resan på ett halvår – och en långt mycket nyktrare men sjukt mycket dyrare sådan. I skrivande stund har jag enligt klassisk Oswaldmodell noll koll på hur mycket kreditskulder jag har men jag skulle gissa på att det ligger i kring 10.000 spenderade kronor på fem dagar – exklusive flyg och hotell. Ganska bra jobbat för att vara undertecknad och med min ekonomi. Men så har jag fått allt från museiebesök (se nedan) via en utekväll med bland annat ett återbesök på sommarfavoriten G.A.Y Bar (mera Girls Aloud till folket!) till fem par byxor, en rock, en tjock stickad kofta, tio säsonger av Vänner i en box, ett skärp, fem böcker, några få, få julklappar, en väst, mängder av kaffe (se nedan), tunnelbaneresor i mängder, en tunn kofta, tre skjortor, en slips, fyra DVD-filmer, ett gäng ”beställningar” från polare, bio (se nedan), mat (se nedan) och mängder av öl (London Pride fortsätter att vara favoriten…lite trist, jag vet…men gott), julkort, strumpor, två dofter, en klassisk ”Oswaldjacka” (typ tränigsjacka – I have plenty), mängder av tidningar och säkert en hel massa annat som jag inte minns just nu. Å just det: En sjukt trevlig resa i sällskap med FF….som behöver få en särskild eloge för sitt tålamod när jag sprungit in i min sjätte bokaffär på en timme eller min tredje HMV…och för att han plockade med datorn så jag höll mig aktiverad på flygresan. Stor kram!
"Starbucks Cinnamon Latte" Ny
...självklart med vispad grädde på toppen. Mums! Okej, jag var lite besviken över att Starbucks inte hade kvar sin Eggnog Latte i år som jag var så besatt av sist, men istället fick jag chans att återupptäcka min gamla kanelfavorit och det var ett verkligt kärt återseende. Här är för övrigt en liten lista i listan över säsongens julkaffesmaker på Londons cafékedjor:
1. Cinnamon Latte (Starbucks) Söt, men inte för söt, och mycket kanelsmak. Jag tröttnar aldrig.
2. Toffe Nut Latte (Starbucks) Klart god, men lite för nötig för att bli en stor favorit
3. Marple Syryp Latte (Costa) Sjukt söt, men klart godkänd
4. Dark Cherry Mocca (Starbucks) Riktigt god för att ha körsbär med i mixen – men faktum är att en av de värsta smaker jag vet fungerar riktigt bra här. Faller dock på att det inte är kaffe...
5. Amaretto Latte (Cafe Nero) Alldeles för mycket Amaretto/mandelsmak för undertecknad och en klar förlorare på den här listan. But if that's your thing...
Westfield Shopping Centre Ny
Jo, jag älskar att traska runt i Covent Garden och på Carnaby Street (och okej…delen mellan Marble Arch och Oxford Circus är helt okej också) – och det kommer absolut att vara ett måste för mig i fortsättningen också när jag kommer till London - men det är svårt att numera hävda något annat än att Londons bästa shopping ligger under ett enda stort, gigantiskt, nybyggt tak i Shepherd’s Bush. För en gångs skull är det inte en överdrift att säga att alla märken (som är etablerade i UK) finns på samma ställe, och det helt nyöppnade centrumets stora öppna ytor och design i stål och glas gör att avståndet till centrala London känns långt mycket längre än typ sex T-banestationer. Ett måste för den som är i London för att shoppa.
"A Photographer's Life, 1990-2005" - Utställning på National Portrait Gallery Ny
Vi var på en ganska kul utställning om sportkläder vs modeindustrin på Victoria & Albert Museum också, men häftigast var nog ändå att se de här personligt utvalda bilderna från Vanity Fairs hovfotograf. Kanske lite för lite kändisar för min smak och lite för mycket personliga bilder av hennes lesbiska väninna som gick bort i cancer….men helt klart intressant. Bäst i mitt tycke var den lilla, lilla bilden i mängden som föreställde ensemblen från Vänner/Friends – fast klädda som om det var en cirkusaffisch eller ett reklamfoto för Carnivale istället. Coolt.
"The X-Factor" – Brittiskt TV-fenomen på ITV Ny
Många som åker till London köar i timmar för att få biljetter till någon av West Ends musikaler – själv älskar jag att tillbringa kvällarna med en flaska vin, några öl, trekantsmackor, chips och muffins i hotellsängen och kolla på brittiska TV-program. Inte bara Graham Norton och Britannia High och sådant jag försöker se på nätet varje vecka – nope, nu kan man ju i realtid bänka sig tillsammans med halva Storbritannien framför Dannii, Cheryl, Simon och Louis i programmet som är så är ett SÅ mycket mera lyckat musiktävlingskoncept en Idol. Uppdelningen på olika domare och med olika typer av artister är genial, att juryn väljer vem som åker ut av de som fått minst publikröster är smart och så fick vi denna veckan Take That, Same Difference och föra årets tvåa Rhydian på köpet. En av resans bästa (och billigaste) kvällar.
"Run" – Singel med Leona Lewis Ny
Varje gång jag är i London så är det någon låt som man hör precis överallt – eller som man i alla fall tycker att man gör det med. Den här gången var det mycket Take That och mycket Mamma Mia! såklart (nya skivan resp. DVDn släpps ju den här veckan) men den låt som fastnade i min skalle och som jag kommer att förknippa den här resan med blir nog Leona Lewis cover på Snow Patrols Run. Kanske inte bättre än originalet – men den gör det den ska så här i balladtider. Snart på en brittisk lista nära er…julveckan?
"River Island" – Klädkedja Ny
Jag har som alla vet aldrig varit någon klädsnobb – och det här är som bekant verkligen ingen modeblogg – men om jag får tipsa om en butik med snygga och lagom coola herrkläder (och dam…men där vet jag inget om hur det är) precis i min smak i London så är det River Island. Visst; det är väl säkert ett brittiskt Brothers…men va fan: Läs första meningen under den här rubriken igen och döm själva om ni springer på mig någon gång. Halva stan kutar åtminstone inte runt i de jeansen. Kolla in deras hemsida här. Andra favoriter (även om jag inte shoppade alls lika mycket – om ens något – där) var för övrigt Ted Baker, Bench, G*Star, FCUK, SuperDry och så hela Selfridges herravdelning såklart. Ska man köpa film och skivor rekommenderar jag att man kollar Fopp (nära Leichester Square mot Covent Garden) som trots att det ägs av HMW-gruppen har helt andra priser.
Brittisk Mat Ny
Finns det något av världens kök som är så utskällt som det brittiska? Knappast. Så visst är det ganska konstigt att jag alltid njuter så mycket av det käkar när jag är i London. Nope, jag menar då ändå inte att jag käkar på några av de hundratals alldeles utmärkta restauranger som finns där – fast att träffa Eurofivestar med PV och äta italienskt på Carluccio's var mumsigt – utan jag menar (först och främst) den brittiska frukosten; ägg, bacon, vita bönor, toast, kaffe och ibland grillad tomat och champinjoner (vi hittade ett schyst frukostställe som hette Ozone en bit från hotellet (i början av Neal Street) som inte var något extra, men är ett tips för £4.50)…och så självklart korvarna. Jag älskar korvarna! Vilket snabbt leder mig in på att en annan av mina absoluta favoritkäk när jag är i London är att slinka in på närmaste pub och äta ”bangers & mash” – potatismos & korv. Underbart! Å så på det har vi salt & vinägerchipsen (Estrella släng er i väggen) och Tescos blåbärsmuffins. Lovely, just lovely.
"If U Seek Amy" – Låt med Britney Ny
Jag tycker absolut att Circus som platta betraktat är en långt mycket mera lyckad kontemporär pop-platta är till exempel Hard Candy, men det är också ett bra exempel på att det är på producenterna och låtskrivarna allting hänger numera och att man sällan vill lyssna på en hel skiva utan bara plockar guldkornen. Den här Max Martin-dängan är till exempel ett sådant exempel. Enkel, rak pop som förenar nya och gamla Britney perfekt i både ljud och text, och den låt jag föll för först. Visst, här finns flera favoriter som Unusual You och Kill the Lights – men F.U.C.K Me är klart den som spelas mest på morgonpromenaderna.
"Life on Mars US" Säsong 1 på ABC Ny
Jag kan inte hjälpa det, men jag fortsätter faktiskt tycka mera om den amerikanska versionen av den här numera klassiska brittiska serien än om originalet. Lustigt nog tror jag mycket beror på att jag tycker Harvey Keitels något lågmäldare tolkning av Gene Hunt är långt mycket lättare att ha att göra med än det ikoniserade originalet...fast mycket beror också fortfarande på det sköna konceptet med en sjuttiotalsdeckare sammanknuten med dagens typ av kriminalserieberättande...och på att de varvar de brittiska originalhistorierna med nya sköna historier där de väver samma alltifrån den tidens böghat till likheter mellan Nixon och George W Bush.





"Body of Lies" – Film av Ridley Scott
Som förströelse en söndagskväll för att försöka att låta bli att tänka på att man ska flyga hem dagen efter så fungerade den här actionfilmen med Leonardo DiCaprio och Russel Crowe alldeles utmärkt. Frågan är dock om jag hade tyckt denna historia om jakten på en terrorist med hjälp av en undercover CIA-agent på plats i Syrien, Irak och Jordanien varit värd biopengarna hemma? Visst. Bra action. Crowe något överspelad och DiCaprio något ung och icke-arabisk till utseendet för att vara helt perfekta (men annars klart godkända) och en hyfsat intressant intrig om hur storebror USA ser allt men ändå behöver hjälp på det gamla hederliga primitiva tjallare-och-agentsättet för att förhindra ytterligare terrordåd. Samtidigt finns här några lite för förutsägbara element och några (såklart) riktigt otäcka tortyrscener för min smak…och så börjar jag bli sjukt trött på all sand i den här typen av filmer. Det var roligare när ryssarna (eller indianerna) var fienden för då var åtminstone spelplatserna lite olika från film till film…
"True Blood” – TV-serie på HBO
Japp, MrC och alla ni andra – jag pudlar. Efter att ha sett den riktiga piloten (i motsats till den läckta jag såg i somras) plus lite på nästa avsnitt så kan det kanske bli något. Jag återkommer.
"Primark” - Lågbudgetkedja
Om ni visste hur mycket jag suckat och raljerat över min vän Rs megaförälskelse i den här brittiska motsvarigheten till Ullared...och om ni visste hur mycket jag stretade emot innan jag gav upp och följde med FF som ville se den här ”vi kör med barnarbete så vi kan kränga kläder för mellan ett och fem pund”-kedjan på Oxford Street. Då skulle ni nog förmodligen skratta åt (alt. se väldigt konstigt på) mig när jag traskade ut därifrån med en stor (ful) påse full med grejer som jag fick skämmas för på Selfridges strax efteråt….




Ramlösa Blåbär
Om blåbärsglöggen från Blossa är blaskig och smaklös så smakar blåbärsvattnet från Ramlösa alldeles för mycket syntetiska blåbär. Usch!
"Turbulenta Tåg"
Att sitta tre timmar i en X2000-vagn från Göteborg till Stockholm som hela tiden vibrerar fram och tillbaka med små skakningar (tänk massagestol – fast en hel vagn och precis motsatsen till avslappnande) är verkligen inget bra sätt att börja sin vecka på. Okej. Det är inte ens i närheten av flygplansturbulens – du sitter ju åtminstone bara en meter från marken och är inte paniskt skräckslagen under tiden – men det kan få en hyfsat illamående och lust att få upp sin frukost i vilket fall kan jag lova.
Flygrädsla/Flygning
Jag skriver faktiskt de här raderna högt uppe i luften i ett tafatt försök att försöka tänka på någonting annat än att jag just nu har adrenalintillförsel än en hare instängd i ett rävgryt och nerver spända som fiolsträngar. Turbulens är det värsta jag vet även om andra skulle kalla den ”mindre skakningar”. Jag är helt enkelt skiträdd när jag plitar ned det här. Ja, jag vet det är ologiskt. Ja, jag vet att jag är skitjobbig att resa med (och totalt osexig) – men jag kan inte hjälpa det.
Nitiska hotellstäderskor
Jadå, jag vet att det var ett lågbudgethotell (och faktiskt ett riktigt okej sådant – rent, bra rum och precis bredvid Russel Squares tunnelbanestation där Picadilly Line går direkt till Heathrow) men man kan väl ändå kräva att om man låst dörren OCH hängt ut Don’t Disturb-skylten så borde inte den pakistanska städerskan gå rakt in i rummet klockan åtta en söndagsmorgon?
Abercrombie & Fitch
Allvarligt; finns det något märke just nu med större hybris än mysbyxtillverkarna med de nakna pojkarna i entrén, de becksvarta affärerna med den absurda ljudvolymen och de orimligt skyhöga priserna? Nä, det var väl det jag trodde.

Ungefär så just nu.