Singelrecension: Alesha Dixon - The Boy Does Nothing

Alesha Dixon - The Boy Does Nothing

Det är rätt kul det här med musik och med vem som lyssnar på vad...

Jag har (som bekant) kompisar som är helt besatta av schlager och som jag vet att jag kan dela min eventuella besatthet av en schlagerlåt med, jag vet vem jag ska ringa om jag vill prata om nya Kent-skivan, vem som kan lyssna på Kylie en hel kväll – och vem som lämnar festen när jag gör det, vem som hänger med på en Springsteen-konsert, vilka som skulle gå i spinn lika mycket som jag över The Saturday's Up, vem som har koll på amerikansk R'n'B eller på svensk Winnerbäck/Lindh-visa, vilka jag kan vända mig till för att få skön indie-elektro och vart jag går om jag behöver få tips på lite bra hårdrock eller dagispop.

Men märkligt nog har jag inte kommit på någon ännu som jag vet jag skulle kunna dela min besatthet över den här låten med. Inte någon. Jag skulle nog kunna räkna upp en hel del som skulle avsky den...men som skulle kunna köra den på repeat under en hel morgonpromenad som jag gjorde i morse? Ingen.

På pappret är det ganska skumt; det är en ung brittisk R'n'B-tjej med förflutet i en tjejgrupp (Mis-Teeq) som vunnit en dockusåpa (Strictly Come Dancing) och som nu fått en singel singerad Brian Higgins/Xenomania – möjligen det närmaste Stock, Aitken och Waterman vi kommit i producentväg sedan originalet la av (de har ju bland annat gjort allt Girls Aloud gjort och låtar till Sugababes, Sophie Ellis-Bextor, Kylie Minogue, Cher, Shakin Stevens, Steps, Texas, Saint Etienne...och Pet Shops Boys kommande skiva), så rent teoretiskt så borde det ringa "det här passar 'den och den' klockor" all over.

Problemet stavas Mambo.
Och att jag förmodligen känner att risken finns att jag kommer kräkas av den när jag lyssnat sönder den för mycket.

Förmodligen enligt exakt samma tankegångar som låg bakom Anna Books Samba Sambero-koncept så har danstävlingsvinnande Alesha nämligen kryddat sin singel med klassiska danstoner – i det här fallet mambo – och tja. Nu kanske ni är mera med på noterna. Detta gör nämligen att det inte ligger allt för långt borta att börja sjunga "a little bit of Monica in my..." när The Boy Does Nothing drar igång, och jag har ännu inte kommit på någon jag känner som tycker det är en kul slinga att återigen få i huvudet.

Förutom jag då. Men jag älskade ju faktiskt Mambo No5 villkorslöst ett bra tag också (innan det bara inte gick längre på grund av överdosering) så det är väl inte helt underligt att jag gärna dansar runt till den här också.

Nåväl. Det ska väl i alla fall sägas att det här inte låter gammal. Inte alls. Det låter snarare i mina öron som ytterligare ett utmärkt exempel på hur den allt mera trötta R'n'B-genren hittar nya vägar genom att blanda sig med modern listpop och andra skojiga rytmer...om än här några väl beprövade sådana.

Dessutom är det ju helt omöjligt att inte åtminstone småle åt texten om killen som varken diskar eller städar men som verkar körd i vilket fall eftersom han har två vänsterfötter och "If a boy can't dance, he get's no second chance".

I love this. Bring on the mocking.
Och finns det någon mer där ute som älskar det här så säg gärna till.

Popp eller Poop?
Popp No 5!