Dying at the Discoteque

För exakt tio år sedan hade jag precis skrivit på kontraktet för mitt första jobb. Japp, det kommer passeras en tioårsgräns på det här företaget om en vecka...något jag inte tänker korka upp Champagne för kanske, om man tänker på vad jag skrev vid den här tiden ifjol. Men det var inte det det skulle handla om nu.

Kontraktet skrevs nämligen på på Norra Älvstranden där vårt dåvarande kontor låg (bredvid det som numera är nya TV-huset) och då det inte existerade några Stombussar (eller nån gigantisk allé) där på den tiden så fick man vackert åka bussen runt Backaplan och Vågmästarplatsen...och då passerade man såklart den stora, rätt fula fyrkantiga byggnaden i slutet på herculesgatan.

Om jag sa att jag observerat det där huset de där gångerna jag åkte ut och skrev kontrakt så skulle jag ljuga – men jag kan lova att jag från den dagen jag började veckan efter, och ungefär alla dagar efter det, så har jag varenda gång tänkt på alla de männsikor som brann inne där ikväll för exakt tio år sedan.

Den där utbrända byggnaden och hela det hav av ljus, blommor och ungdomar som hängde där varenda dag jag åkte förbi de första veckorna i mitt liv som jag hade fast arbete har etsat sig fast hårdare än mycket annat vad gäller de "nationella trauman" Sverige råkat ut för under min livstid.

Den kvällen det hände satt jag i en taxi (jag minns verkligen inte varför...jag åker väldigt sällan taxi...speciellt på den tiden) och hörde nyheterna på radion på väg hem från puben på Chalmers (där jag och mina polare fortfarande hängde på torsdagarna och smått vägrade släppa taget trots att vi var klara och började få jobb). Jag minns att jag hoppade ur taxin (jag bodde på en tvärgata till Avenyn då) och stegade ut mitt på Göteborgs paradgata för att kika mot Hisingen om jag såg något, men vad jag minns så såg jag varken något eldsken (det var ju mest röken som hade ihjäl folk) eller kände nån röklukt.

Däremot gick jag hem och ringde en av mina allra bästa vänner som hade en lillebror som var i ungefär den åldern och som jag visste bodde på Hisingen, bara för att kolla så han inte var där. Jag minns sjukt tydligt att jag upplevde det som om min kompis lät lite småstött. Lite som att han trodde jag tänkte att bara för det handlade om en fest med invandrare så skulle hans brorsa automatiskt hänga där (jag minns också att han efter att omfattningen blev känd dagen efter var rätt glad att jag kollat med honom).

Sen la jag mig – förmodligen ganska full – och vaknade dagen efter upp till krigsrubriker och ett chockat Göteborg. Det var ju dessutom en rätt tuff period i stan där efteråt med mycket rykten om att rasister hade bränt upp stället för att där var fullt av invandrare (it was the 90's of the Lasermannen – rasism var dåtidens terrorism...det var ungefär det enda folk pratade om) och det var rätt skönt när de slutligen fick tag på de skyldiga och alla de frågetecknen rätades ut.

I dagarna har det gått en massa minnesprogram på TV och visst knyter det sig lite extra i magen av att se dem. Detaljerade beskrvningar om hur ungdomarna dog finns lite överallt, och jag tänker hela tiden att bli bränd måste fanimej vara right up there med att bli levande begravd som något av de hemskaste sätt man kan dö på (något jag alltid påpekar när folk tycker jag är fånig som kollar in vad nödutgångarna finns närjag går på fest i okända lokaler eller börjar jobba på en ny arbetsplats).

En annan gång ska jag berätta om när jag själv vaknade upp i en studentkorridor full av brandrök och fick ringa brandkåren medan golvet blev varmare och varmare. Men inte idag. Idag ska jag bara fundera lite till på alla de marschallerna som brann och brann och brann hela vintern bredvid det där fula tegelhuset på vägen till och från mitt första jobb.

Det här är förresten den sista låten som spelades innan lamporna slocknade, röken kom och 63 personer omkom och omkring 200 skadades ikväll för tio år sedan.



Läs mera i Aftonbladet (som har en ganska otäckt bildspel och en snygg grafik också), eller Expressen/GT 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8.