Filmrecension: Låt Den Rätte Komma In

Okej, vid det här laget har jag kanske insett att jag var FÖR insnöad på John Ajvide Lindqvists fantastiska bok (läs den genast om ni inte gjort det) för att kunna se att det hela var en ganska bra film baserad på det som blev kvar - i alla fall är det det jag hört från människor som tyckt samma som jag, men sedan sett om den.

Nåväl, man ska stå för det man tyckt och gjort, så därför - om inte annat för att balansera alla lovord filmen får idag i Aftonbladet, Expressen, SvD och DN (fast Emma Engström i GP och jag tyckte ganska lika) och så vidare - publicerar jag här igen min recension från filmfestivalen i januari i år.

Låt den rätte komma in
Tomas Alfredsson, Sverige

Minns ni Sex and the City-avsnittet där Carrie snackar om att ett förhållande är ingenting om det inte har "Zsa Zsa Zou"? Ni vet den där lilla extra spänningen som är svår att sätta fingret på, men som lyfter det över det normala? I vilket fall; zsa zsa zou är precis vad jag saknar när jag ser Tomas Alfredssons filmatisering av John Ajvide Lindqvists succéroman om den mobbade killen i åttiotalets Blackeberg som får en bästakompis som är vampyr. För trots att filmen följer boken ganska väl, trots vackra, vintriga bilder och tidstypisk scenografi, och trots att barnen i huvudrollerna fungerar riktigt bra, så känns det som om den krypande, obehagliga stämningen gått lite förlorad när manuset blev film. Nog för att stackars Oscar mobbas - men jag får aldrig samma kännsla av desperation och skräck av hans filmalterego som jag fick av killen jag led med i boken. Alkoholisterna som hade en så stor roll i boken, har här reducerats till att mest vara mat, den sköna historien om damen som blir smittad men ändå försöker leva ett normalt liv, är över innan den knappt har börjat, och pedofilen som hjälper Eli i utbyte mot lite närhet är i Per Ragnars gestaltning mest en kuf som försvinner fort. Absolut inte dåligt - men inte heller den succé jag hade hoppats på. Otäckt? Nä, inte alls faktiskt.