Filmrecension: Patrik 1,5

Patrik 1,5
Ella Lemhagen, Sverige

Visst kan man se Ella Lemhagens film om Sven och Göran som vill adoptera – och som av misstag får en 15årig värsting istället för en 1,5 åring - som ett inlägg i adoptionsdebatten då den tydligt visar att huruvida du är hetero eller homo inte automatiskt gör dig till en bra eller dålig förälder. Själv känner jag mera att Ella vill säga "Vill ni bögar verkligen ha det här villområdeslivet om ni kan slippa? Get out before it's to late!" Jag väljer dock att stoppa undan cynismen och nagelfarandet för en stund, och tillåter mig istället att få gråta och skratta till en svensk feelgood-film av bästa sort. Visst finns här klyschor (jag hade gärna sluppit de regnbågsfärgade förtexterna) och logiska krumbukter, men Lemhagen undviker varje förväntad fallgrop utan att för den sakens skull trycka politisk korrekthet i ditt ansikte. I centrum står Gustav Skarsgårds barnlängtande kille, spelad så trovärdig att jag bara vill rycka ut honom från bioduken och hångla upp honom (något Torkel Pettersson får göra orättvist mycket – har bögsex någonsin känts kåtare i svensk mainstreamfilm?) eller åtminstone ge honom en Guldbagge. Det här är Svenssonbögeri och vardagshomofobi skildrat med en stor portion kärlek, sorg, värme, ilska och humor i en av höstens charmigaste biostunder. Oväntat och väldigt välkommet.






Och så här tyckte Aftonbladet och GP