Skivrecension: Madonna - Hard Candy

Jag har alltid gillat Madonna, men jag är långt ifrån ett fanatiskt fan.
Visst jag älskade precis som alla andra (bögar) hennes åttiotal med Like a Prayer-skivan som den definitiva pärlan i min skivsamling, och Vouge-singeln som den definitiva höjdpunkten. Jag var däremot besviken på Erotica och brydde mig inte ens om hennes Björk-utflykter på Bedtime Stories (även om jag omvärderat en hel del av de låtarna på senare år), utan fick som 'alla andra' upp ögonen för henne med Ray of Light-skivan igen. Därefter dalade intresset under Music, och med världens sämsta Bond-låt och fiaskoplattan American Life i bagaget så gav jag återigen upp tanten. Så slog Confessions on a Dance-floor ned som en discobomb, Abba-samplingen i Hung Up gav mig tårar i ögonen och fortfarande när jag ska komma i form så är det den skivan som åker på med Jump, Sorry, Let it will be och I Love NY.
Bara det faktum att hennes förra skiva var så Oswald en skiva kan bli, tydde ju på att uppföljarenalltså borde bli en besvikelse, och när samarbetet med Timbaland kom ut så konstaterade jag att helt enkelt att det var kört.
Nog för att Timbaland är en av världens mest talangfulla producenter - men visst kändes det som att hans peak kom 2006 med Nelly Furtado, Justin Timberlake och den egna soloplattan - och nog lät det på pappret ganska trött att en artist som Madonna som hela tiden sökt nya vägar plötsligt skulle göra "Loose - två år senare"?
När sedan några spår läckte ut och det lät som värsta formen av amerikansk list-R'n'B så var det sista spiken i Ciccone-kistan för min del. Det här skulle komma att suga stenhårt. Första singel 4 Minutes bekräftade mina fördomar. Nog för att Justins refrängslinga var ljuvlig, men Timbalands tikketikketikk gav mig fysiska utslag och inte förrän jag hittade en version där dessa var bortklippta kunde jag ta den till mig så pass mycket att den hamnade hyfsat högt på min spellista.
Döm därför om min förvåning när jag nu sitter med alla tolv låtarna i handen och inser att det här faktiskt är en helt okej skiva som förmodligen kommer spelas en hel del hemma hos mig den här våren!
Det här är nämligen inte så mycket Madonna som försöker låta som Nelly Furtado. Det här är mera Madonna som försöker låta som Madonna - men filtrerat genom den ljudbild som just nu dominerar de amerikanska listorna, och framförallt i kombination med det åttiotalets syntljud. Till och med hennes röst låter mera åttiotals-Madonna än på länge. Främst märks den kombinationen i Pharrell-samarbeterna Heartbeats eller i kommande singeln Give It 2 Me, men även bland låtarna som skrivits med Justin finns guldkorn som (trots sitt tydliga ursprung) känns Madonnaunika, typ Miles Away och min personliga favorit Voices.
Sedan finns det en hel massa tråk också, det ska erkännas. Jag är inte alls hemma på knullfunk-utflykter som i Dance 2Night, stön-och-stomp-humor som i Candy Shop och en hel rad andra låtar som bara känns som långa, enformiga transportsträcker när jag går igenom dem för att kunna skriva låt-för-låt-recensionen nedan...och något säger mig att få av dem kommer få spelas i sin helhet framöver i mina lurar.
Sammanfattningsvis kanske ändå inte Oswalds hemmaplan och ingen religiös extas som under Confessions-första lyssningar - men ändå långt över förväntan och långt mycket mera lättillgängligt (for your biased average Madonna-bög) än väntat. Och förmodligen det soundtrack till våren 2008 som kommer att vara svårast att stoppa undan när det blir dags att lyssna på Kylies X inför konserten i juni... Det var ju lite av tongångarna här vi hade hoppats hon skulle gjort.

Candy Store
Madonna & Pharrell Williams
*****
Ett av de första spåren som läckte från skivan, och som inte skiljer sig så värst nu när det släppts officiellt...i alla fall inte i mina öron. Det här är en kul text och ett perfekt öppningsspår där Madonna välkomnar alla in i hennes godisbutik, men trots att tanten är ett gäng år älder en mig så är det jag som känner mig gammal här. Det här enformiga kompet byggt på stön, trummor och inandningar får inte igång mig alls, och det var lite så här jag befarade att hela skivan skulle vara. Modern och slätstruken.

4 Minutes
Madonna, T. Mosley, N. Hills & J. Timberlake
*****
Ni vet vad jag tycker här. Trist förstasingel (som faktiskt visar sig vara ett av skivans svagare spår) där Timbaland och hans tutor fått ta alldeles för stor plats - men som välsignas av Justins Michael Jackson-vibbar (minns ni att det snackades i evighet om att Madge och MJ skulle göra något i samband med hans Dangerous-platta...att de gick på Oscarsgalan ihop...och att många fortfarande hävdar att det är hon som sjunger i In the Closet, fast det i själva verket är prinsessan Stéphanie av Monaco eftersom Madonna vägrade vara med om inte hon fick spela mannen i videon medan MJ var kvinnan (som sen spelades av Naomi C)).

Give It 2 Me
Madonna & Pharrell Williams
*****
Okej, någonstans så är ju den här låten inte ens i samma grannskap som discopärlorna på Confessions-plattan...men i det här sällskapet och som soundtrack till våren 2008 så är den i stort sett perfekt. Skivans absolut bästa exempel på hur klassisk åttiotals-Madonna uppdaterats med en ljudbild från 2000-talet, och ett exempel på hur Kylies Slow borde ha låtit för att jag skulle kunna ha tagit den till mig lättare. Briljant - trots att jag kanske skulle ha klarat mig utan den pling-plongiga "get stupid"-passagen med sina left-right-stereolekar från 1984 i iPodlurarna.

Heartbeat
Madonna & Pharrell Williams
*****
Det är helt klart sex popcorn för introt. My god. Snyggare har inte en låt börjat på hur länge som helst! Nåväl, fortsättningen är absolut inte dum den heller. Riktigt vacker midtempoelektro som ännu en gång får mig att tänka på hur hårt Maggan slår Kylie på fingrarna just nu. Visst, även här finns en passage som ger mig utslag: VEM tyckte att en lite "See my booty get down, right"-rap flankerat av manliga knullstön skulle vara kalas mitt i den här sköna myspopen? Skäms. Men annars är det väldigt bra.

Miles Away
Madonna, T. Mosley, N. Hills & J. Timberlake
*****
De klassiska Timbaland/Timberlake-ljuden som jag befarade skulle dominera hela plattan får lite mera utrymme här än på de två senaste spåren - men de fungerar faktiskt helt perfekt ihop med andra toner som får mig att tänka på The Beloveds Sweet Harmony. Förmodligen en kommande singel som säkert kommer att bli mångas favorit, och en helt suverän text om att ha ett förhållande som verkar fungera bäst när man är mil ifrån varandra, och dessutom förmodligen den låt som lättast hade platsat på Nelly Furtados succéalbum från 2006...men just i det här fallet är det menat som ett gott betyg.

She's Not Me
Madonna & Pharrell Williams
*****
Madonna själv kallar låten för "Debbie Harry meets Gloria Gaynor's I Will Survive"... Inte för att hon och Pharrell kokat ihop sjuttiotalsdisco (även om handklappningarna och - framförallt - visselpiporna knyter an lite), utanför att det är en klassisk "han har en ny kvinna som kan dra åt helvete"-text. Snyggt...och visselpiporna får mig att le varenda gång. Men den är lite lång (över sex minuter...hallå...det tar bara fyra minuter att rädda världen) och blir lite tjatigt, vilket drar ned mitt betyg.

Incredible
Madonna & Pharrell Williams
*****
Madonna har berättat att här försökte hon och Pharrell fånga "ljuden som kommer från Baltimore". Hm. Okej. Då tror jag att jag ska hålla mig en bit borta från den stan och musiken därifrån. Det här känns nämligen i stort sett meningslöst för mig. Jodå, jag gillar tempoväxlingarna...och gitarrerna när de dyker upp...och jag ler lite till likheten mellan Madonnas "Incredible!"-rop och motsvarande "Material!" i Material Girl - men själva refrängbiten ger mig verkligen ingenting alls. Och att det här är skivans längsta låt är galet slöseri med diskutrymme och plockar ned låten från en trea till en tvåa.

Beat Goes On
Madonna, Pharrell Williams & Kanye West
*****
Det här är också ett av de där spåren som läckte för en evighet sedan - men här har det hänt något: Låten är nämligen helt omgjord sedan dess, och då lyckligtvis till det bättre. Det här är åttiotal, stompigt, och dansvänligt. Alltihop kryddat med lite Holiday-vibbar och med en ordentlig Kanye West-rap (sedär...ska det med rap-partier så ska man kalla in proffsen...så är det bara). Och trots att det är en av skivans mest repetitiva textrader så känns det inte alls så tjatigt som det kanske borde.

Dance 2Night
Madonna, T. Mosley, N. Hills & J. Timberlake
****
Här är Justin med och sjunger igen, och det här är väldigt mycket hans hemmaplan. Funk, funk, funk. Handklapp. Och lite disco-bling-bling. Ganska blekt och intetsägande. Bakgrundsmusik. Men ändå rätt trivsam sådan. Fast knullfunk är verkligen inte min påse.

Spanish Lesson
Madonna & Pharrell Williams
*****
Undras om La Isla Bonita hade låtit så här om den kommit nu? Förmodligen. En urfånig palör-text där Madonna förklarar olika spanska uttryck och en sjukt svag talrefräng förstör ändå inte låten så mycket att jag inte går igång lite på de spanska gitarrerna och att Madonna låter precis som hon gjorde på åttiotalet (innan hon skolade rösten i Evita).

Devil Wouldn't Recognize You
Madonna, T. Mosley, N. Hills, J. Timberlake & J. Henry
*****
Om ni tycker det varit få stjärnor ett tag nu så kan ni vara lugna. Jag har bara sparat dem lite. Hade det här varit en låt i Eurovision Song Contest hade plagiatlöpsedlarna regnat som spön i backen, men nu är det Madonna och hennes och Justins variant på den senares megahit Cry Me a River - och sämre förebilder kan man verkligen ha. Vackert, även om vi har hört det förut.

Voices
Madonna, T. Mosley, N. Hills, J. Timberlake & J. Henry
*****
Skivans bästa låt i mina öron. Ögonblicklig kärlek för min del. Massive Attack korsat med Justin Timberlake korsat med klassisk Madonna korsat med mellanösternstråkar och kyrkklockor Snygg text om det är du som leder hunden eller hunden som leder dig och Justin återkommer med frågan: Who is the master? Who is the slave? En låt som gärna hade fått sväva ut och vara hur länge som helst för min del - och som givetvis därför delar platsen med Spanish Lesson om att vara skivans absolut kortaste. Madonna säger själv att det här var en av de första låtar som skrevs till skivan, och det är nästan oförlåtligt att inte allt blev så här bra just därför... Perfekt.

Måste-köp på iTunes: Give It 2 Me, Heartbeat, She's Not Me, Miles Away och Voices