Filmrecension: Sweeney Todd – The Demon Barber of Fleet Street

Sweeney Todd – The Demon Barber of Fleet Street
Tim Burton, USA

Med tanke på hur många regissörer som varit sugna på att ta sig an Stephen Sondheims succémusikal sedan premiären 1979, så borde det kanske inte kännas så självklart som det gör att valet tillslut föll på Tim Burton. Men det gör det. Mannen bakom filmer som Corps Bride och Sleepy Hollow är som född att göra filmen om barberaren som hämnas sina fiender genom att skära halsen av dem, och sen maler ned dem till köttfärs åt hyrestantens pajer. Burton, lycklig över att äntligen få filma en historia som till 100% går hand i hand med hans visuella stil, låter blodet spruta, kackerlackorna kräla, Johnny Depp vara lagom psykotisk och fru Burton (Helena Bonham Carter) imponera i rollen som den kärlekstörstande och pajbakande Mrs Lovett. Men! Trots att jag älskar Burton, och så här bra har han inte varit på länge, så har jag sjukt svårt för musikalfilmer där alla repliker ska sjungas. Showstopmusikaler som Hairspray går bra, men när karaktärerna knappt får säga hej till varandra utan att det ska ske i stämmor så tröttnar jag snabbt. Inte minst då här där Sondheims operettliknande musik är kliniskt fri från melodier som fastnar. Synd. För snyggt är det - förmodligen en av de bästa musikalfilmatiseringarna i subgenren "sjunga alla repliker" som gjorts - men tyvärr då mest för Sondheim-fansen.