Filmrecension: The Bourne Ultimatum

The Bourne Ultimatum
Paul Greengrass, USA

Det dröjde ett tag tills jag såg den första Bournefilmen, men när jag såg den blev jag biten direkt av historien om den hemlige agenten/spionen som inte vet något om sin bakgrund. Uppföljaren lyckades med konststycket att vara lika spännande som första filmen när Matt Damons Bourne fortsatte sitt letande och samtidigt försökte hämnas sin flickvän, och när nu tredje (och enligt Damon själv den sista) filmen är här så har man inte ändrat mycket på sin vinnande formel. Handlingen är enklast möjliga; Bourne ser sig nämnas i en tidningsartikel och inser att journalisten kan ha ledtrådar till hans bakgrund. CIA har koll på samma journalist och snart är jakten igång och på klassiskt prick-till-prick-manér så för en händelse i en stad handlingen vidare till en annan händelse i en annan stad. Moskva, Paris, London, Madrid, Tanger och New York betas av med vilda biljakter och katt-och-råtta-lekar i ett rasande tempo…och man serveras exakt det man betalat för att få se.
Jämförelsen med Bondfilmerna är såklart oundviklig, och jag håller nog Bournefilmerna en bit över de senare Bond, just för att man slipper alla de obligatoriska klyschorna som är tvungna att ingå i en Bondfilm, och för att – trots fullständigt orimliga stunts, en fysik tuffare en Stålmannen och en del logiska luckor – allting känns mycket mera verkligt.
Regissören Paul Greengrass visade ju inte minst med United 93 att han kan göra sjukt spännande filmer trots att hälften av händelserna äger rum i ett stängt rum endast fullt med dataskärmar (och där vi i viss mån vet ungefär hur det kommer sluta) och det tar han sannerligen tillvara på här igen. Jag förtränger helt enkelt att handlingen är tunnare den här gången och låter mig bara ryckas med i vilda biljakter eller en galet spännande jakt på Marockanska tak. Dessutom är filmen behagliga 1.40 lång – något som i dessa dagar av segdragna tvåochenhalvtimmarsaction känns som en lisa.
Det enda som jag verkligen inte gillar är Greengrass förtjusning för handkamera, ett grepp som vissa stunder kan bli helt olidligt. Okej, jag förstår att den gamle dokumentärfilmaren vill ge det lite verklighetsfeeling – men när han schabblar bort snygga stunts och när man tvingas blunda för att hjärnan inte ska ge en vonTrier-epilepsi …då tycker åtminstone jag det har gått lite långt.
Gillade man de två första filmerna blir man förmodligen inte besviken på trean (och japp, dessutom får vi ett riktigt slut på trilogin här) och är man sugen på lite ickekrävande nonstop action med tuffa ostoppbara agenter så rekommenderas den också (även om en sväng till videobutiken för att låna de två första delarna innan föreslås i så fall). Glöm dock för Guds skull inte åksjuketabletterna.