Filmrecension: 2 Dagar i Paris

2 Dagar i Paris
July Delpy, Frankrike

Den här filmen är skriven och regisserad av July Delpy, som också spelar huvudrollen som fotografen Marion. Filmen är också klippt av July Delpy…och producerad…och hon har dessutom skrivit musiken och tagit en del av filmens stillbilder…och som om det inte riktigt skulle räcka har människan dessutom slängt in sin mamma och pappa i rollerna som Marions föräldrar! Inte illa. Speciellt som det här har blivit en riktigt kul film som befinner sig någonstans i korsningen mellan Woody Allen och Richard Linklater, och som skulle kunna beskrivas som en oromantisk komedi i ett Paris långt, långt från den romantiserade stad vi ser i Hollywoodfilmer.
Att det är en fransk film (egentligen ett fransktyskt samarbete, vilket förklarar att söta Daniel Brühl (som även dök upp i Bourne Ultimatum) dyker upp snabbt i en homoerotisk veganroll) betyder i och för sig inte att här saknas andra former av klyschor; alla fransmän är småflummiga, dricker konstant och pratar oavbrutet om sex, men de förpackas och presenteras i alla fall lite mera oväntat.
Storyn är enkel; Marion och hennes amerikanske kille Jack (spelad av en utmärkt Adam Goldberg – ni minns han som flyttade in till Chandler i Vänner och började krympa frukt) mellanlandar hos Marions föräldrar i Paris på väg hem till NYC efter en ganska misslyckad semestervecka i Venedig (där Jack mest fotograferade och hade diarré). Två dagar ska de stanna – och det blir två helvetiska dagar med påträngande svärföräldrar, kulturkrockar och en hel skog av gamla ex-pojkvänner som dyker upp och ställer till problem. Det snackas och snackas och snackas (och självklart är parallellerna till Before Sunrise/Sunset oundvikliga) men vad gör det när det flyter friktionsfritt och när man samtidigt prickar man in en hel massa komiska poänger?
Klart man skulle kunna hitta saker att klaga på (det sackar lite i slutet, klyschorna jag nämnde ovan, en hel del stereotyper) men det känns bara onödigt när jag just haft dryga nittio väldigt trevliga minuter tack vare July Delpy. Klart sevärt.






Här är förresten en rolig recension av filmen från Sydöstran/TT-Spectra. Snacka om att helgardera sig på slutet.