Filmrecension: Transformers

Transformers
Michael Bay, USA

Det finns framförallt två saker som talar emot att jag skulle tycka bra om den här filmen:

1. Jag var för gammal för att leka med Transformers när de kom (på gränsen tror jag i och för sig, men jag misstänker att jag hade passerat över till Game&Watch, The Little Professor och spela TP vid det laget) och det enda jag visste om dem innan jag såg den här filmen var att det var någon form av lastbilar och helikoptrar som man vred och vände på så blev de en robot (och så har jag för mig att jag varit bakfull framför nå’n tecknad variant på TV3 nån gång på nittiotalet).
2. Jag har sedan länge hållt mig borta Michael Bays fan-club om man vill säga det snällt. Människor som kan bränna över $100 miljoner på att filma en tretimmarsfilm av ett manus som författats på ett frimärke är helt enkelt inte min påse.

Men jag föll hejdlöst för trailern, kände hur jag verkligen saknat en rak slå-mig-i-magen effekt-film, och beslöt mig trots invändningarna ovan ganska tidigt för att det här skulle jag se...och vet ni - jag är väldigt glad att jag gjorde det.
Här må nämligen finnas upplagda straffsparkar för målvaktsfria målburar om man skulle vilja såga; handlingen får återigen plats på ett frimärke (onda robotar från rymden slåss mot goda robotar i jakten på en liten pryl som av en slump hamnat hos vår tonårige hjälte), karaktärerna är onekligen designade för en manlig nörpublik (grabbarna är charmiga töntar medan tjejerna är vackna, smala och storbystade (och okej... DenisRichards-atomfysikersmarta ...så länge de är unga ...i armén, militärledningen eller i ledningen för USA finns såklart inga tjejer)), musiken talar övertydligt om vart det är sorgligt och vart det är spännande, råder det minsta tvekan om vad som pågår eller vad som ligger bakom ett speciellt handlande på duken förklaras det såklart med en berättarröst (så man kan lägga all sin eventuella IQ på att träffa munnen med sina popcorn) och produktplaceringen är ibland så övertydlig att man börjar fundera på om det är kisspausläge (Nokia får en egen liten sketch) – men samtidigt så sitter jag med ett brett leende över hela ansiktet från start till slut, och anledningen till min visade garnityr kan även den sammanfattas i två punkter:

A) Shia LaBeouf.
Killen som var den stora behållningen av A Guide to Recognizing Your Saints visar här varför han är Hollywoods senaste kelgris (och man riktigt längtar efter att se honom som Indiana Jones son i Indy4 nästa år) när han fyller sin klyschiga huvudperson med så mycket liv, humor och hjärta att man köper precis allting han gör i hela filmen.
B) Ljudeffekterna
Jodå, de visuella effekterna har självklart klar vart-kan-vi-hämta-vår-Oscar-klass och själva transformeringarna mellan fordon och robot är så mäktiga att man nästan tappar andan - speciellt de som sker i full fart på motorvägen – men det förväntar man sig i ett sommarspektakel om rymdrobotar i $150 miljonersklassen så det är mera ett konstaterande av att; jepp, de har lyckats överträffa sig själva igen. Ljudet däremot är det som stannar längst hos mig. De maskinella smällarna vid transformeringarna känns på något sätt löjligt äkta i all sin orimlighet, och maskinernas brölande innan de börjar tala är helt suveränt. All heder åt ljudeffektsgänget och ni kan plocka upp er Oscar därborta.

Eftersom jag de senaste veckorna fått sms från tre helt oberoende källor som alla jämfört den här filmen med att åka berg-och-dalbana så ska jag akta mig för att använda den allegorin. Istället nöjer jag mig med att avsluta den här recensionen med att berätta om att jag på spårvagnen hem från Filmstaden Bergakungen (gud vad jag älskar att gå på bio där på vad de kallar Nordens största biograf – det är en helt annan upplevelse än att gå på andra svenska biografer) funderar på vilken cool transformer en spårvagn skulle kunna vara (tänk stor blå elak dödsfarlig larv) och väl hemma kollar jag både min kaffebryggare och elektriska tandborste en extra gång innan jag släcker lampan.

Syrran skulle hata den här filmen – men är du (liksom jag) villig att lämna hjärnan utanför salongen för knappa tre timmar av de bästa effekter Hollywood kan erbjuda så vet du vart du ska lösa biljett snarast.

.