Jag har ingen mer nostalgisk period än 90talets brittpop-era. Otaliga vad de öl som dracks på Chalmers pubar till husgudarna i Oasis, Blur, Pulp och Suede. Sedan dess har jag ändå gillat mycket Noel & Liam, Damon och Jarvis gjort, medan Brett Anderson inte gjort något som fallit mig i smaken. De sista Suedeskivorna stank och The Tears tröttnade jag på fort. Hoppades därför lite på hans första solo singer/songwriterplatta, men blir inte helt övertygad. Okej, det är väl ingen katastrof - stundtals är det faktiskt ganska vackert och Dust and Rain ger mig minimala Suedevibbar - men tyvärr: Jag har tråkigt! Ett opoppat popcorn kan tyckas hårt för ett sådant här ärligt uppsåt i en värld fylld av Basshunters och Crazy Frogs, men efter ett otal lyssningar känns skivan fortfarande så anonym att allt annat vore rena nostalgipoäng.
.
Inlägg
-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar