...och så kom det ut en ny QX!

Två av de bästa grejerna med nya numret av QX är dels att deras spellista - som jag brukade använda som riktmärke för att leta efter ny musik för några år sedan - mer och mer liknar min egna (Girls Aloud, Puppini Sisters, George&Mutya och Scissor Sisters), och dels att Ronny har modet att ta tillbaka sin trea till Basshunter i förra numret (Way to go! Flera recensenter borde erkänna när de haft fel)...

Själv så skulle jag nog egentligen vilja ta tillbaka min fyra till "Farväl Falkenberg" som också dyker upp i nya numret.
Inte för att den inte är värd en fyra...det är den...stundtals. Men den är också stundtals värd en tvåa, och jag satt verkligen och vägde fram och tillbaka om jag skulle låta recensionen gå upp eller ned.
(En trea var aldrig aktuellt. Treor är likgiltiga lagombetyg och är det något som filmen inte är så är det lagom. Jag avskyr när jag känner mig tvingad att ge treor.)
Anledningen att jag önskar jag gett den en två nu är inte heller för att verkar udda eller cool (som jag nämnde i inlägget innan), utan helt enkelt för att filmen lider av sin egen hype.
Det hade varit skönt att kunna balansera det och en recension som lite mera fokuser på vad som inte fungerar känns mera angelägen just nu.

Men det visste jag ju inte när jag skrev den, och det är verkligen inte så att jag ljuger i den. Jag skulle bara hellre ha skrivit den med de premisser jag har nu när tidningen kommer ut, snarare än de jag hade för några veckor sedan när jag såg filmen.