Vilken sjuk dag.
Det märker man om inte annat på avsaknandet av relevant bloggning på den här sidan.
Galet stressigt på jobbet - vilket jag brukade kunna ta tre dagar av fem i Göteborg…men här har jag dels vant mig vid den makliga lunken på min nya arbetsplats…och dels så är all stress orsakad av extremt dålig planering av någon som sköter sitt jobb långt mycket sämre än vad jag brukade göra i samma position (och nä…det finns inte ens en nyans av skryt i den meningen…jag lovar) – och resan dit var helt sjuk:
Kom precis till Solna när det där tåget rasat in i en elledning någonstans på linjen. Det betydde plötsligt att inga tåg kom alls och jag fastnade i Solna i 40 minuter….tills jag insåg att "här blir inga barn gjorda" och tänkte ta 515-bussen till Näckrosen för tunnelbana…
…det vara bara det att bussen gick plötsligt en annan väg…och chauffören kunde inte svenska och var allmänt förvirrad om vart han var på väg…så helt plötsligt var jag i en bilkö någonstans på väg mot "jag-vet-inte-vart".
Man är sjukt borta utanför tullarna/bortanför tunnelbanenätet om man är ny i den här stan kan jag meddela. Fattade nada vart jag var eller ens i vilken riktning Kista låg.
Hemlängtan har nog aldrig varit större.
Fick ringa paniksamtal till syrran och sedan – snilleblixt – till M (som både jobbar med lokaltrafik OCH bor i Solna) som ledde mig rätt.
Springandes genom Solna hittade jag tillslut T-banan och kom två timmar för sent till jobbet.
Det gjorde inte allt mindre stressigt idag.
Lyckligtvis slutade dagen mera fantastiskt.
Mötte min bästa kompis D (jag har ungefär en handfull...5-10...människor jag kallar "min bästa kompis" på fullaste allvar…det känns lyxigt…men jag har nog bara tre som jag typ skulle välja mellan om jag skulle behöva en bestman – vilket egentligen är ett dumt exempel eftersom A) jag är inte riktigt i giftastagen och B) den platsen har en av de tre redan reserverat och blivit lovad…men då fattar ni kanske vad jag menar – och D är en av de tre 'bestmen-vännerna' i alla fall…och den av de tre som jag 'haft' absolut längst) och hans son Vittus som var hemma en sväng från Paris där D jobbar nu.
Det roliga med Vittus – love the name by the way…för er som inte ens förstår att det är ett namn ska jag dra ett stycke Karlskronahistoria en dag…det kan bli hemläxa att kolla vem Vittus var!
Det roliga med D’s Vittus var i alla fall att han är bara fyra månader, men var den mest vuxna bebis jag sett! Inte så att han var stor …utan tvärtom…han var vuxet normalproportionerlig liksom:
Han hade inget bebishull eller för stort huvud…utan såg mera ut som en fyraåring i bebis-size!
Sjukt coolt.
Efter någon timme med honom tog hans mamma över och jag och D gick in på drinkarna. Exceptionellt trevligt som vanligt, och det är verkligen en ynnest att ha en sådan bra polare som man inte behöver träffa på ett halvår…och sedan ändå bara kan fortsätta samtalet där man slutade förra gången med.
Servicen på Rörstrandsgatans "Njutbar" (galet Göteborgskt namn) var däremot under all kritik…och någon form av socker är ett bra kodord om man ska göra Caprihinias.
Hann lagom hem för att se en afghanhund gå vidare i Idol. Grabbarna i år är verkligen sjukt dåliga… Går inte Cissi vidare imorgon ska jag äta upp min…tja…något lämpligt.
Nu ska det sovas.
Imorgon är det teaterpremiär med Linda Bengtzing & Co.
Insåg för övrigt just att jag pratat med alla tre av mina bestmen-vänner (nytt favvouttryck?) idag.
Då var det nog en ganska bra dag iallafall.
-
1 kommentar:
Vardagsdramatik på högsta nivå!
Skicka en kommentar