Skivrecension: Richard Butler - Richard Butler

Richard Butler
Richard Butler

I natt drömde jag om en av mina gymnasiepolare. Nä, inte några sådana där perversa eller galna drömmar som Aronson och FF brukar ha – han vara bara där liksom. Det skumma är att jag inte sett honom på säkert tio år…och anledningen till att han dök upp just i natt måste stavas Richard Butler. Butler var tidigare sångare i Psychedelic Furs och det var min klasskompis Carl som introducerade mig för dem – även om jag såklart hört deras största hit Pretty in Pink (från filmen med samma namn) innan dess. Överhuvudtaget förknippar jag Psychedelic Furs så mycket med min glada gymnasietid med Carl och D att jag blir alldeles lycklig av att bara höra Richard Butlers karaktäristiska röst igen nu när han släpper sin första soloskiva…som dessutom visar sig vara fantastiskt bra. Musiken ligger inte långt efter den melankoliska gitarrpop han gjorde med Psychedelic Furs, vilket för den oinsatte kanske kan beskrivas som en lugnare blandning av Blur (lyssna på den fantastiska Milk och försök att inte tänka Damon Albarn) och Pulps mest vemodiga stunder. Här finns så mycket som är bra; Good Days, Bad Days, California, Nothings Wrong…och min absoluta favorit Broken Aeroplanes som ger mig rysningar i hela kroppen...men det är ändå helheten som imponerar.
Det här är en platta att höstdeppa till. En stämning man sätter på när man vill kura ihop med en filt och en kopp te när det regnar ute. Det här jättebra enligt mig. Riktigt, jäkla bra. En överraskning.

Köp på iTunes: Broken Aeroplanes och Milk
.